Historien kan inte skrivas om
Bildmaterial
Det franska beslutet utlöste tacksamhet i Armeniens huvudstad Jerevan medan det blev protester i Turkiet.
UTBLICK. Kan politiker verkligen besluta om vad som är historiskt sant? Genom den franska senatens beslut i måndags att kriminalisera förnekande av folkmordet på armenier 1915 har denna fråga återigen väckts. Och den här gången är det inte bara Turkiet, den stat inom vilken folkmordet begicks, som reagerar, utan också Amnesty International. Om lagen träder i kraft, kommer den som ifrågasätter eller trivialiserar de historiska händelser som i fransk lag har definierats som folkmord att löpa risk att dömas till ett år i fängelse och/eller 45 000 euro i böter. ”Om denna lag träder i kraft skulle den ha en nedkylande effekt på det offentliga samtalet och stå i strid mot Frankrikes internationella förpliktelser att upprätthålla yttrandefriheten”, sa Nicola Duckworth, Europachef på Amnesty, som emellertid samtidigt noterade att människor i Turkiet som har dristat sig att ifrågasätta den officiella turkiska versionen av händelserna har blivit ställda inför rätta.
Att folkmordet på armenier nästan 100 år efter att det ägde rum fortfarande är så politiskt laddat har en rad skäl, en del samtidspolitiska snarare än historiska. Det kan vara ett slumpartat samband, men nog tycks det som om länder och regeringar som vill hålla sig väl med Turkiet och förespråkar turkiskt EU-medlemskap – däribland Sverige – i allmänhet ligger lågt när det gäller folkmordsfrågan. (När riksdagen röstade för erkännande av folkmordet beklagades det av bland andra utrikesminister Carl Bildt.) Och på motsvarande sätt har folkmordet en tendens att uppmärksammas mer i länder där det finns en stark opinion mot EU-inträde – exempelvis Frankrike. Nog vore det bättre, kunde man tycka, om historieskrivningen inte politiserades på detta sätt utan lämnades åt historikerna.
Men i denna ofta framförda önskan ligger inte bara en viss naivitet i fråga om historiker, utan också en viss lättja eller konflikträdsla. Kan historikerna argumentera fram och tillbaka sinsemellan kanske spänningarna kan minska, tycks logiken vara. Somliga sätter till och med, under noggrant bortseende från alla politiska verkligheter, sitt hopp till att armeniska och turkiska historiker i lugn och ro ska diskutera frågan.
Men den historiska frågan om huruvida det begicks ett folkmord eller inte är inte hur öppen eller diskussionsämnad som helst. Som framgår av Göran Gunners nyutkomna bok Folkmordet på armenier sett med svenska ögon (Artos förlag) fanns det en utbredd kunskap om saken bland svenskar redan då. Sommaren 1915 skrev exempelvis ambassadören Anckarsvärd hem till Sverige att de styrande ungturkarna hade bestämt sig för att en gång för alla göra slut på den armeniska frågan. ”Sätten härför är enkelt nog och består i den armeniska nationens utrotande.”
Och de iakttagelser och erfarenheter som gjordes av svenskar på plats då, har sedan blivit den etablerade bilden av vad som hände. ”I stort sett hela forskarsamhället är överens om att det som hände – våld, deportationer och massakrer – är väl dokumenterat och ska betecknas med termen folkmord”, skriver Gunner. En historisk diskussion om folkmordets vara eller inte vara kommer därför inte att leda särskilt långt. De politiska spänningarna mellan Turkiet och omvärlden får med andra ord skruvas ned på annat sätt.
