"Läckorna fanns ändå"
Medan vissa pratade fritt och öppet retade sig andra mer och mer på detta etikettsbrott. När en del förnekade motsättningar bekräftade andra dem.
Bildmaterial
Sven-Åke Olofsson. Förstår man inte sin historia förstår man inte sin samtid. Det har i hög grad relevans för vad som skett i svensk socialdemokrati efter valet 2010. Den partikultur som åtminstone i stora stycken varit rådande fram till Håkan Juholts avgång är ett resultat från ett arv som går långt tillbaka i 1900-talet.
Senare generationer har vant sig vid att betrakta socialdemokratin fram till 2006 som ett synnerligen stabilt parti. Man höll ihop utåt och inåt predikades ständigt kravet på lojalitet. De som försökte driva sin egen linje och var kritiska till fattade beslut kunde lätt beskyllas för något av det fulaste som fanns i partivokabulären, nämligen fraktionsbildning.
Under det tidiga 1900-talet, fram till att Per Albin Hansson stabiliserade sin ställning vid 30-talets mitt, plågades partiet just av fraktionsbildningar. Enskilda och grupper opponerade sig så till den milda grad mot partiledningen att de uteslöts eller bildade nya partier.
I den ledargeneration som Tage Erlander och hans adepter Olof Palme och Ingvar Carlsson tillhörde, var den tidigare partihistorien mycket levande. Sannolikt har så varit fallet även för Mona Sahlin och Göran Persson.
Det streds absolut inte om partiledare öppet. När Tage Erlander tillträdde efter Per Albin Hansson utsågs han i realiteten av några få med Ernst Wigforss och Per Edvin Sköld som tongivande. Att den populäre socialministern Gustav Möller hotade ta strid om posten (med avstod i partilojalitetens namn) anade få utomstående...
Prägeln av stabilitet, lojalitet och kontroll stördes då och då av motsättningar kring vägvalen. Under de tidiga åren stod reformism mot renlärig socialism. I början av andra världskriget ville vissa föra en mer aktivistisk linje till stöd för Finland. Och som i andra partier fanns det de som var för eftergifter mot Tyskland och de som bekämpade dem. Under efterkrigstiden mötte de som ville ha stora reformer motstånd av dem som främst såg till finanserna. Frågan om ett svenskt atomvapen delade partiet, liksom senare kärnkraften och löntagarfonderna. Och så kom finansminister Kjell Olof Feldt och svor i kyrkan och förordade även privata förskolor samtidigt som han varnade för ekonomiskt lättsinne. Men partiet höll samman under starka ledarskap. Och man hade ju regeringsmakten.
Denna del av partikulturen började spricka upp under Göran Perssons sista år som ledare. Få stod för det utåt men det var känt att lojalitetskraven blev allt tyngre för många av hans medarbetare som menade att man borde göra andra vägval. När så Göran Persson förlorade valet 2006 infann sig samtidigt två mycket drivande faktorer.
Eftersom nederlaget var ett faktum måste det idkas kritik och självkritik, vilket det fanns ett uppdämt behov av. Till detta kom så att det blev mer legitimt att kritisera ledaren. Mona Sahlin varken ville eller kunde styra med Göran Perssons järnhand. Denna process kulminerade med Sahlins och Juholts framtvingade avgångar samtidigt som delar av partiet fortfarande ansåg att slutenheten, att inte visa inre meningsskiljaktigheter öppet, var ett ideal.
Medan vissa pratade fritt och öppet retade sig andra mer och mer på detta etikettsbrott. När en del förnekade motsättningar bekräftade andra dem. Partiet började läcka som ett såll. Det hjälpte inte att ett fåtal personer låste in sig i högkvarteret på Sveavägen. Läckorna fanns ändå.
Man kan säga att samtidigt som tiden kräver öppenhet verkar den kvarlevande partikulturen i motsatt riktning. Det blir föga förvånande motsägelsefullt, nästan schizofrent. Allt påeldat av ett modernt medietryck.
