Rollistan klar och scenen väntar
Gammal favorit får nytt liv i svensk politik.
Bildmaterial
HUVUDLEDARE. Efter många om och men är alltså rollistan besatt på den svenska politiska scenen. Gamla scenrävar, rutinerade men som också riskerar gå på rutin, blandas med nykomlingar, varav en och annan har stjärnstatus före premiären. Och så har vi fått se de som vill spela men inte får det och de som inte vill spela men som regissörerna prompt vill ha upp på scenen.
Men nu står de där, gamla och nya aktörer; Fredrik Reinfeldt, Stefan Löfven, Annie Lööf, Jonas Sjöstedt, Åsa Romson, Gustav Fridolin, Jan Björklund, Göran Hägglund, Jimmie Åkesson.
Publiken är nog så fordrande. Här vill representanter för olika intressen se sin favoritpjäs.
Regeringspartiet Moderaterna har rimligen inte varit overksamt bakom kulisserna under den tid som Socialdemokraterna krisat. Partiet beskrivs som aningen regeringsmätt och förvaltande. Men det finns ingen anledning att tro att man tänker lämna initiativet åt Stefan Löfven när denne nu flaggar för jobben som den politiska huvudfrågan.
Det har retat näringslivet svårt att Fredrik Reinfeldt beskrivit det som ett särintresse. Man vill ju själv se sig som välfärdens generator.
Tunga näringslivsföreträdare tycks ta emot Stefan Löfven med en öppen hand. Det är naturligt. Socialdemokraterna och de stora företagen samarbetade under många år väl. Det gällde inte minst inom ramen för det försvarsindustriella komplex där Stefan Löfvens gamla arbetsgivare, Metall, har en nyckelroll. Det är inte en slump att Löfven stolt visade upp bilder där han satt i cockpit eller var klädd i pilotmundering.
Men den som i dag ska föra en framgångsrik jobbpolitik måste se bredare än till verkstadsindustrin. Det har i decennier talats om de små företagen. Samtidigt står vissa offentliga sektorer som äldrevården rimligen i tur för nya satsningar.
Fredrik Reinfeldt och partistrateger som Per Schlingmann kommer inte att lämna jobbpolitiken åt oppositionen. Sänkt moms på krogmaten motiverades med nya jobb (även om resultatet är nog så ifrågasatt). Då kan man gå vidare med sänkta arbetsgivaravgifter på bredden eller riktat mot mindre företag. Man kan också tänka sig en rad åtgärder som uppmuntrar avsättning till investeringar. Kanske fortsätter man att satsa på efterfrågan genom nya jobbskatteavdrag.
Socialdemokraterna hade stor trovärdighet i jobbpolitiken tidigare. Det ska bli intressant att se om Stefan Löfven flyttar fokus från a-kassa till jobbskapande även i kommande skuggbudgetar. Formen blir i så fall den gamla pragmatiska att det ska vara något för alla i det som sker. Företag som anställer ska belönas men vinster ska också hämtas hem skattevägen. Säkert kommer den nye S-ledaren att vilja se satsningar på företag som har lösningar på miljö- och klimatproblem.
Blir jobbpolitiken valfrågan 2014 är det välkommet och spännande. Men risken är också att det blir teoretiskt eftersom politikerna inte råder över jobben i den utsträckning som de vill ge sken av. Det är här den politiska utmaningen ligger, om Reinfeldt eller Löfven är mest trovärdig att bädda för snarare än skapa de nya jobben.
