Rätt beslut men fel process
Trovärdigt samarbete kräver sin öppenhet.
Bildmaterial
INBLICK. Sveriges ja till finanspakten blir samtidigt ett ja till vår öppenhet mot Europa. Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven räddade med sin överenskommelse Sverige från en isolering som hade blivit prövande. Hur hade det känts i dag att tillsammans med Storbritannien och Tjeckien stå utanför en av de mest kritiska och avgörande processerna i Europas moderna historia? Det hade känts just som en självvald och onödig isolering.
Partier som predikar svensk distansering från allt närmare EU-samarbete har en bestickande motivering. EU:s överstatlighet kommer att radera ut det nationella självbestämmandet. Ytligt sett får denna position styrka från skuld- och eurokrisen där väl de flesta svenskar i dag är tacksamma för att vi behöll kronan. Men att man har rätt på en punkt ger en inte automatiskt rätt på alla andra.
Lyssnar man till Vänsterpartiet och ibland även Miljöpartiet verkar det som om att de är de enda rösterna i Europa som står emot EU-ambitioner på överstatlighet. Men i grunden är tanken på en fullgången union synnerligen hypotetisk. Länder som Storbritannien, Polen, Frankrike, Spanien – för att bara nämna några få – är inte ett smack intresserade av denna vision. Den lever säkert hos många EU-funktionärer men kommer lika säkert att motarbetas när olika förslag konkretiseras.
Att inte delta i räddandet av euron hade till och med av egoistiskt svenska skäl varit en dumhet. Det är ju i detta ekonomiska sammanhang som vi verkar och hämtar vårt välstånd ifrån.
Den uppgörelse som Sverige uppnått är balanserad. Vi får vara med och diskutera krisbekämpningens inriktning, vi deltar som långivare, vi ändrar inte ståndpunkt i valutafrågan och vi binder oss inte för mer än vad vi redan ålagt oss själva.
Är därmed allt gott och väl? Tyvärr inte. Hela den process som formar EU:s krishantering är dyster i sin slutenhet. Sak samma kan man säga om den process som ledde fram till det svenska ställningstagandet där medborgarna inte fick klarhet om korten förrän efter att de lagts fram.
Fortsätter EU:s ledare med denna typ av exklusiv och insynsskyddad krishantering göder de misstänksamheten. Man kan naturligtvis invända att en nervig marknad inte ständigt ska hetsas upp med all möjlig information eller brist på sådan. Om detta kan nog sägas att de enda okunniga är EU:s medborgare. Politikerna och EU-byråkratin läcker hela tiden till marknadens många aktörer.
Vad som krävs i den fortsatta krishanteringen är naturligtvis först och främst att åtgärderna biter och att politiker nationellt gör vad som måste göras. Men EU:s ledare måste bryta bilden av en hemlighetsfull klubb med ideliga krissammanträden där ibland mer oenighet än enighet manifesteras.
Det finns med andra ord gott om invändningar kring hur finanspakten kommit till. Men häri ingår inte själva kärnfrågan om den behövs eller inte. Siffrorna 25 för och två emot talar sitt tydliga språk, så tydligt att även Vänsterpartiet och Miljöpartiet borde höra det.
