Efter blockpolitik längtan efter frihet
Flera partier kör sina egna lopp i nästa val.
Bildmaterial
Helle Thorning-Schmidt kan ge Stefan Löfven goda råd om hur det är att regera med mera jämlika partners.
HUVUDLEDARE. I veckan träffade nye S-ledaren Stefan Löfven sina nordiska socialdemokratiska kolleger, bland andra Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt. Det är en kontakt han har anledning att odla, inte minst om det åter lyfter för de krisdrabbade svenska Socialdemokraterna.
Stefan Löfven och hans parti har en lång resa framför sig till nästa val. Men stabiliseras opinionsstödet på en något högre nivå och Miljöpartiet och Vänsterpartiet gör bra val, ja, då kan Sveriges näste statsminister heta Stefan Löfven. Än mer troligt blir detta om Kristdemokraterna, som det för tillfället är svårt att skönja något större hopp för, faller ur riksdagen.
Visst är det spekulativt men långtifrån otroligt.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet kommer att utkämpa den kommande valrörelsen var för sig men med en gemensam önskan om att bilda regering. Väljarna får alltså avvakta med att vid en valvinst få besked om vilken politik som ska föras tills partierna förhandlat sig samman om den.
I Danmark var Helle Thorning-Schmidt i det läget och tvingades kompromissa dithän att hon förlorade sin politiska huvudfråga, den om den förtida pensionen, efterlönen i dansk tappning. Det borgerliga parti hon samregerar med, Radikale Venstre, hade redan en överenskommelse med den borgerliga regeringen om en nedmontering av efterlönen och den vek man inte ifrån.
Samma pris kan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet få betala. Men på ett plan lever Löfven farligast som partiledare i det största partiet och vid en valvinst regeringsbildare. Det är han som ska spänna upp ett paraply över oppositionen och kan som kompromissgeneral också få betala det högsta priset.
I så fall står Socialdemokraterna för ännu en situation man kommer att vara ytterst ovan vid och som frestar på i partiet. Man blir för första gången en mer jämlik partner i ett regeringssamarbete, inte den som ställer villkoren som de andra får förhålla sig till.
Mot oppositionens separata valkampanjer kan alliansen 2014 sätta det faktum att man styrt Sverige i två regeringsperioder. Men även på denna kant väntar troligen nya tider. Inte minst Centerpartiet och Kristdemokraterna kommer att göra allt för att profilera sig. Det kan till och med uppstå en liknande situation som för oppositionen, nämligen att en segrande allians först efter valet får prata sig samman i viktiga frågor.
Blockpolitiken känns trång på olika håll just nu och det finns en längtan efter att få komma loss på egen hand, till och med i vissa fall en insikt om att detta krävs för en politisk överlevnad. På ett plan blir väljarna förlorare om de inte vet vilken regeringspolitik de röstar på men något kan detta säkert kompenseras av att valrörelsen blir mer vital. Men de ledande politikerna gör klokt i att lära av den senaste danska regeringsbildningen, där flera partier hamnade i svåra svekdebatter eftersom man tvingades sälja ut något av det viktigaste man gått till val på. Det kräver onekligen pedagogiska krafter att klara det fotbytet inför besvikna partimedlemmar.
