Ilskan mot bankirerna
Elisabeth Braw berättar från sin Londonhorisont om bankmannen som blev av med adelstiteln.
Bildmaterial
Elisabeth Braw.
UTBLICK. ”…och de första ska bli sist.” Fred Goodwin borde ha studerat Nya testamentet. Eller i alla fall svenska ordspråk, som har mängder av råd om hur det går för den som är högfärdig.
Denna vecka blev Goodwin, som redan var Storbritanniens mest hatade man, också av med sin stolthet. Han sattes på sin plats, skulle folk säga, i synnerhet kvällstidningarna, som liknade en grupp hyenor över en död zebra när Goodwins öde tillkännagavs.
Goodwin är bankman. Skotten, elektrikersonen, jobbade sig upp på karriärstegen och blev chef för Royal Bank of Scotland (RBS) år 2001. Årtusendets första decennium, det var då man kunde hata George W Bush, men banker kunde inte göra fel. Medan vi andra strävade på och inte hade något annat val än att då och då acceptera motgångar, mindre pengar eller kanske arbetslöshet gick det strålande för bankbranschen. På några få år förvandlades RBS från regional skotsk bank till världens största, i tillgångar mätt. Goodwin var hjälten, företagsvärldens Attila, vars uppköp av andra företag mest liknade räder.
Bankirerna fick vår motvilliga beundran. Så framgångsrik ville man ju vara själv. Eller kanske var det så att vi egentligen avskydde bankirerna och deras brutala sätt att tjäna pengar på resten av oss, men inte vågade säga något: man vill ju inte verka avundsjuk. Dessutom, det visste vi ju, behöver samhället bankerna. Och bankirer måste få bra betalt, så är det bara.
Fred Goodwin var för ambitiös. 2008 fick staten rädda RBS undan konkurs. Staten äger nu 80 procent av RBS, vilket betyder att trogna skattebetalare som jag städar upp efter Goodwin och hans löjtnanter – och betalar för det.
2004 blev Goodwin adlad; Sir Fred hette han nu. Det är drottningen som sköter adlandet men politikerna som utser dem som ska hedras, och en av elitens fördelar är ju att man hedrar varandra. Staten tvingades rädda RBS, men adelstitlar har man kvar och Sir Fred förblev Sir Fred, adlad för sina förtjänster inom bankväsendet.
Det var före den arabiska våren och Occupy-rörelsen. 20-åringar i Tunisien visade oss att man visst kan protestera mot dem som bara tar för sig. Denna vecka nådde folkets revolution Storbritannien: ett parlamentsutskott tog det historiska beslutet att annullera Sir Freds adelstitel. Aldrig förr har en person som inte straffats för något brott blivit fråntagen sin adelstitel.
Utan den arabiska våren och Occupy hade politikerna inte rört Sir Fred, men nu har folket funnit sin röst. Kalla det upprördhet över orättvisor i samhället, kalla det avundsjuka, men gemene man accepterar inte längre sitt öde i tysthet.
Ett särskilt upprörande öde har varit att beskåda hur bankirer gör bra ifrån sig och gör dåligt ifrån sig – och alltid får enorma bonusar. Inte längre. Ett allmänt tryck fick RBS:s nye chef, Stephen Hester, att avstå från året bonus på en miljon pund. Nu ökar trycket på parlamentet: borde inte fler bankirer bli av med sina adelstitlar? Som det heter i dödsmässan: Dies irae, vredens stora dag är nära. Det spelar ingen roll om de mäktiga bankirerna nu känner sig som syndabockar. I årtionden har gemene man känt sig illa behandlad av dem. Vredens stora dag är nära: då kunde inte ens Hosni Mubarak och Muammar Gaddafi värja sig.
