Fler borde donera organ
Organdonation kan vara skillnaden mellan liv och död för enskilda människor. Trots frågans komplexitet är slutsatserna entydiga: En plan bör tas fram för att vidta åtgärder för att förbättra tillgången.
DEBATT. Regeringen bör i detta läge vara mogen att ta de initiativ som krävs för att förbättra situationen. Fakta och kunskap finns efter åratals ingående analyser, inte minst av statens medicinska etiska råd (SMER).
Väntelistan över patienter som behöver ett organ eller vävnader är lång. För januari upptog den 763 personer. Samtidigt vet vi, paradoxalt nog, att många människor är beredda att donera sina organ. Det framgår inte minst av Socialstyrelsens donationsregister som i dag innehåller ca 1,5 miljoner svenska medborgare som gjort klart om de vill donera sina organ eller inte.
I undersökningar har cirka 80 procent av svenska folket uppgett att de är villiga att donera sina organ och vävnader för transplantationer som kan rädda andra människors liv. Ändå räcker det inte till – och anledningen är att enbart ytterst få, 0,2-0,3 procent av befolkningen dör på ett sådant sätt att de kan donera.
Frågan om organdonation innehåller inga enkla svar. Varje människa äger självklart sitt eget beslut. Varje år genomförs omkring 600 organtransplantationer och 80 vävnadstransplantationer.
Inom Statens medicinsk etiska råd har vi kommit till en gemensam slutsats och anser, med hänvisning till kunskapsutveckling och medvetenhet i samhället i stort, att det är nödvändigt att regeringen vidtar åtgärder för att bättre tillgodose de behov som finns.
En fråga som ofta förts fram, och som onekligen tål att undersöka möjligheterna för, är om man kan använda deklarationsblanketten. På blanketten skulle det kunna vara möjligt att sätta ett kryss om man kan tänka sig att donera organ efter sin död. Det bör också undersökas om sjukvården ska kunna få titta i donationsregistret redan innan en patient avlidit för att kunna göra lämpliga förberedelser.
Det är också angeläget att få prövat om sjukvården under en kort och begränsad tid ska få fortsätta intensivvården även när hoppet om att rädda patientens liv är ute, om det innebär att man kan tillgodose en patients önskan att donera organ.
Kunskap och medvetenhet finns. Etiken är självklar att ha med i bedömningen. Vad som saknas, och som många svårt sjuka människor tillsammans med mig och många andra som agerat i frågan väntar på, är att kunna genomföra de åtgärder som tagits fram. Ett enigt utskott, över partigränserna i riksdagen, står nu bakom förslaget.
Ann Arleklo (S)
riksdagsledamot,
socialutskottet
