Surfplattor utesluter inte pennor
Rektorer och lärare måste ha pedagogisk rörelsefrihet.
Bildmaterial
Läsplattor, papper och pennor. Olika skolverktyg som inte utesluter varandra.
HUVUDLEDARE. Surfplattor i undervisningen i första klass, som ett sätt att lära sig skriva och läsa, har vållat debatt. Dels kring själva metoden i sig och dels kring utbildningsminister Jan Björklunds uttalanden om den.
Bakgrunden är Sollentuna kommun där man slutat använda papper och penna i undervisningen av sex- och sjuåringar och i stället använder surfplattor. Varje elev har sin egen och det hela grundar sig på en metod som kallas Skriva sig till läsning och utgår från att många sjuåringar har svårt att hantera penna och skriva snyggt, deras finmotorik är inte tillräckligt utvecklad. Med hjälp av tekniken kan de forma ord i alla fall och uppleva glädjen i det. Först i andra klass kommer pennorna fram.
Jan Björklund har i Dagens Nyheter uttryckt sin oro över att böcker och pennor ska glömmas bort helt i skolan och påminner om att nationella prov skrives för hand och att man måste lära sig läsa också långa texter. It-minister Anna-Karin Hatt är däremot mer positiv till surfplattorna och skriver på sin blogg att problemet inte är att det finns för mycket digitala lärverktyg i skolorna utan snarare tvärtom. Men hon skriver också att det kommer att behövas pennor och skolböcker även framöver.
"It är ett verktyg, bland andra, och precis som alla andra verktyg är det oslagbart i många situationer men hopplöst fel i andra", skriver Anna-Karin Hatt och slår väl där huvudet på spiken.
Skolorna måste naturligtvis ta med i beräkningen att för eleverna är datorer något alldeles självklart. Lika självklart som papper och penna. Och skolan måste också ha möjlighet att jämna ut skillnader i tillgång på datorer i hemmet. En egen laptop till varje elev är säkert bra, men inte nödvändigtvis liktydigt med goda skolresultat.
Men kanske visar denna debatt på något annat. På hur lätt det blir en övertro eller ett förkastande av olika metoder. Och på att lärare, skolor och kommuner måste ha frihet och ges förtroendet att utforma undervisning och utveckla pedagogiken, inom de ramar som statliga regelverk ställer upp. En alltför detaljerad styrning är troligen lika farlig som ingen styrning alls. Alla skolor måste rätta sig efter läroplaner, måste genomföra nationella prov och sätta betyg, men man måste också från statligt håll lita på rektorer och lärares kompetents och våga ge rörelsefrihet.
Oavsett verktygsval, surfplattor eller papper och penna eller kanske ännu hellre en kombination där verktygen anpassas efter den enskilde elevens förutsättningar, är lärarens roll avgörande. Det finns en fara i att för stark toppstyrning kombinerad med omfattande dokumentationskrav tar fokus och entusiasm från själva undervisningen och från mötet med eleverna: Från det som väl för de flesta lärar ligger bakom yrkesvalet.
