Pensionsprovokation
Att tala om behovet av en höjd pensionsålder är en pedagogisk utmaning.
Bildmaterial
Fredrik Reinfeldt satte fart på debatten om pensionsåldern.
HUVUDLEDARE. Jobba till 75? Fredrik Reinfeldts pensionsutspel i går landade i miljontals olika verkligheter. Många blev väldigt provocerade. Att få pensionera sig senast vid 65 är efterlängtat. Reinfeldt själv vill sätta igång en debatt och "höja blicken", som han uttrycker det, i frågan, inför dagens toppmöte med de nordiska länderna, de baltiska staterna och Storbritannien. Men naturligtvis ligger det mer än så bakom hans uttalanden.
Statsministern är nämligen helt övertygad om att fler måste jobba allt längre upp i åldrarna om vi ska ha råd med välfärden framöver, inte minst för att medellivslängden hela tiden ökar. Det handlar alltså om att få mer pengar till statskassan. Därför vill Reinfeldt få bort fixeringen vid 65 som den optimala pensionsåldern och göra arbetslivets sista del betydligt flexiblare än den är i dag.
Så långt går det att hålla med. För den som vill fortsätta arbeta efter 67 bör möjligheten finnas. Börja med att höja taket till 69, för 75 är väl ändå till att ta i. Men det är viktigt att betona frivilligheten. Den som varken vill eller orkar jobba ännu längre än vad som krävs i dag ska inte tvingas i framtiden heller.
En större flexibilitet – i dag kan vi gå i pension mellan 61 och 67 år – kommer att öka skillnaderna och orättvisorna mellan olika grupper i samhället ännu mer. De finns redan i dag. Den som jobbar längre premieras, den som gått tidigt får en lägre pension. Det ökade egna ansvaret för pensionen spär på klyftorna.
Fredrik Reinfeldt vill därför diskutera möjligheterna att skola om sig, också i hög ålder, för att kunna jobba längre. Och så vill han att arbetsgivarna ändrar attityd och är villiga att antingen erbjuda äldre andra arbetsuppgifter eller anställda äldre arbetssökanden. Det låter enkelt men är svårare att genomföra i praktiken.
Var finns alla de jobb som plötsligt ska skakas fram till dem som omskolat sig? Kom inte och säg att det löser sig av sig självt bara vi höjer pensionsåldern, för det finns ingen automatik i detta. Ännu mer komplex blir hela frågan när man tänker på hur det ser ut på arbetsmarknaden i dag, med hög arbetslöshet inte minst bland de många unga som överhuvudtaget har svårt att få ett fäste på arbetsmarknaden.
I det läget är det en stor pedagogisk utmaning att starta en diskussion om en höjd pensionsålder, även om den är nog så nödvändig. Inte minst svårt är det för en politiker som verkar inom ett område med generösa pensionsmöjligheter. Den som suttit i riksdagen under sex år och har fyllt 50 har rätt till en inkomstgaranti fram till 65-årsdagen. En ordning som man kan göra förändringar i direkt om man vill föra en pensionsdiskussion på ett trovärdigt sätt.
Så se till att politikerna föregår med gott exempel, Fredrik Reinfeldt, och ge sedan inte upp vad gäller att få en seriös diskussion om pensionsåldern, även om många nu slår bakut. Vi har mycket att vinna på ett överhuvudtaget flexibelt arbetsliv. Det handlar om ungas möjligheter att få jobb, mammor och pappor som under perioder behöver gå ned i arbetstid, om arbetsgivares attityder till äldre arbetskraft, för att ta några exempel.
