Kan bli en vinnande modell
Krisberedskap.
Bildmaterial
Anställda och arbetsgivare håller på att skruva ihop en krismodell för industrin.
ANDRALEDARE. I kristider bör man hålla samman. En klar vilja till detta visade de fackliga organisationerna när de i spåren av finanskrisen 2008 gick i bräschen för att teckna tillfälliga krisavtal. Metall drev frågan och fick så småningom också med sig tjänstemannafacken. Arbetstagarna var beredda att göra uppoffringar i svåra tider. Och därför kunde det slutas avtal mellan parterna som innebar att de anställda under en tidsbegränsad period gick med på att gå ned i både lön och arbetstid. Allt för att rädda kvar sina arbeten och därmed företagen.
Nu har de stora facken och arbetsgivarna inom industrin kommit överens om att sjösätta en modell som kan användas i kommande krissituationer. Men nu hoppas man få med sig staten på tåget.
Även den här gången handlar det om sänkta löner och kortare arbetstid, men också om utbildning. Statens bidrag skulle vara att stå för kostnaderna för utbildning och dessutom bidra med sänkta arbetsgivaravgifter. Finansminister Anders Borg är allmänt positivt inställd. Näringsminister Annie Lööf tycker att modellen är intressant men behöver mer tid att titta på förslaget innan hon kan ge besked i frågan. Statens svar dröjer alltså, och dessutom behövs en lagstiftning för att modellen ska kunna bli verklighet.
Den här typen av avtal finns redan i varierande former i andra länder. I Tyskland till exempel, har företag, även under kristider, med hjälp av den här typen av avtal kunnat behålla sin personal, samt dessutom vidareutbildat den. Det innebär att man står väl förberedd den dagen de ekonomiska hjulen börjar snurra igen.
Facken och företagens initiativ kan inte annat än applåderas. Det är bra att i god tid hitta modeller för hur företag ska kunna ta sig igenom kriser och förhoppningsvis komma stärkta ur dem. Och det bör gå att forma en bra roll för staten i detta. Alternativet är att människor sägs upp, går ut i arbetslöshet och kanske ändå måste skaffa sig en ny utbildning, något som staten ändå måste finansiera.
Men här finns en hel del oklarheter att reda ut. För det första måste det göras realistiska bedömningar av företag som drabbas av kriser. Det är inte säkert att Saab hade gått något annat öde till mötes med hjälp av ett krisavtal. För det andra kan det vara svårt att bedöma vilka ekonomiska lägen som är så allvarliga att det kan rättfärdiga att ett krisavtal utlöses.
Men att facken och arbetsgivarna i industrin nu är överens om att försöka ta fram en modell är ett viktigt steg framåt. Regeringen bör därför skyndsamt se på vilket sätt staten kan bidra.
