Kvarlevor ska begravas
De ”som en gång varit” kan inte uttala sig i sammanhanget. Jag försöker föra deras talan, skriver HB Hammar, docent i etik och präst.
DEBATT. Ska vi verkligen behöva bekymra oss om de döda? Orsakar inte nu levande människor tillräckligt med problem? Men, inte gör väl frågan om människovärdet halt vid döden?!
Kroppsdelar och kranier är ett växande etiskt dilemma! I en stort uppslagen artikel i Svenska Dagbladet signalerades detta budskap. Bakgrunden var att det på vetenskapliga institutioner i landet förekommer massvis av skelettdelar, vars vetenskapliga värde bedöms som litet.
I dagsläget behandlas dessa mänskliga rester som objekt, i kvalificerad mening döda ting, som placeras på hyllor eller i lådor av trä eller papp. Några beviljas ynnesten att utgöra skådeobjekt i sinnrikt utformade glasmontrar. Det är inte konstigt om det också inom branschen finns folk som finner detta etiskt stötande.
Det är här jag vill ha ut kulturministern på arenan (Debatt 19/12). När hon noterat att experter i vår huvudstad uttrycker sitt bekymmer över sakernas rådande tillstånd borde hon reagera. Det latinska ordet ”cultura” betyder inte bara odling, inte minst mänsklig odling, utan också vördnad. Jag vill ge röst åt dessa många anonyma, kristna eller ej spelar självfallet ingen roll, vars människovärde förnedras genom att ha förvägrats ett sista vilorum och istället dömts till att vila i simpla kartonger.
Självfallet inser också jag behovet och värdet av arkeologernas forskningar. Visst får vi bättre begrepp om vår historia den vägen. Liv Nilsson Stutz, fil dr i arkeologi och verksam i USA, kan vara helt lugn på den punkten (Debatt 16/1). Att Allan Persson, överläkare och hobby-osteolog, medger att återbegravning sker alltför sällan noterar jag med tillfredsställelse (Debatt 22/12). Men det är alltså inte arkeologerna jag vill åt utan kulturministern.
Jag menar allvar när jag föreslår en nationell begravningsplats för alla dessa mänskliga kvarlevor, vars värde inom forskningen, trots invändningen från Nilsson Stutz, rimligen måste anses överspelat. Arkeologer och osteologer ska naturligtvis få sin tid för forskning tillgodosedd, men det måste sättas ett ”bäst-före-datum”, varefter dessa rester av vad som en gång varit människor ska ha rätt till den eviga vilan. Om nu ansvariga myndigheter har en så inhuman inställning att man nekar också mycket rimliga krav på återbegravningar (Allan Persson antyder detta), så måste regelverket ändras.
Det finns förmodligen många fler än jag som skulle välkomna ett ministeringripande. Också företrädare för ett antal lärda institutioner skulle säkerligen dra en djup suck av lättnad. En statlig utredning om dessa bens öde, inkluderande ben lite varstans i landet, skulle kunna föreslå rimliga riktlinjer för hur dessa människospillror ska hanteras. De ”som en gång varit” kan inte uttala sig i sammanhanget. Jag försöker föra deras talan. Det är människovärdet det gäller!
H B Hammar, Höganäs, docent i etik, tidigare domprost i Skara
