När utreda eller inte utreda är frågan
Bildmaterial
Som det ska gå till – polispersonal samlar in bevismaterial på en brottsplats.
ANDRALEDARE. Polisens modell för att hantera brottsutredningar blir allt mer kontroversiell i takt med att olika fall där det gjorts märkliga bedömningar avslöjas. Nu senast i dessa dagar där fadern till en 19-åring från Båstad genom egna insatser fick fart på en nerlagd våldtäktsutredning. Det hela slutade med att en 20-årig man dömdes i tingsrätten till fängelse för våldtäktsförsök.
I tv har polisprofessorn Leif GW Persson och hans redaktion redovisat liknande utredningsinteriörer. Till synes klara fall med misshandlade, våldsverkare och vittnen har inte utretts för att ta ett exempel. Detta kan förklaras på olika sätt. Till exempel genom att polisen har en oerhörd arbetsbörda som bidrar till att fel begås. Den mer cyniske talar om poliser som går på tomgång med låg ambitionsnivå. Men det kan också handla om ett rent systemfel, att polisen har sådana kriterier för att utreda eller lägga ner utredningar att man hamnat för långt in på domstolarnas domäner.
En erfaren brottsutredare kan naturligtvis med viss sannolikhet säga hur ett fall kommer att sluta i domstolen. Till exempel att bevisningen är för svag. Lika klart är att polisen inte kan gå till botten med alla anmälningar. Då skulle organisationen rämna under sin egen tyngd och massor av arbetstid skulle läggas på fall där det aldrig blir aktuellt med domstolsprövning.
Men om en utredning ska fortsätta eller läggas ner kräver rimlig förvissning om att man har grepp om det faktiska läget. Det hade man uppenbarligen inte i det nu aktuella Båstadfallet. Märkligt i sammanhanget är också att det rörde sig om ett våldtäktsbrott som är högt prioriterat. Lagstiftarna ser allvarligt på denna typ av övergrepp. Viss erfarenhet borde dessutom säga att en person som begår ett sådant brott och har en sådan kvinnosyn inte kommer att göra halt vid ett brott.
Som brottsutredare måste man inte bara ha erfarenhet utan även gott omdöme och stor integritet. Vissa uppmärksammade fall visar på att så inte är fallet. Man har helt enkelt valt en lätt utväg och hänvisar till hög arbetsbelastning och att andra viktigare utredningar måste prioriteras. Som målsägare hamnar man här i en återvändsgränd när man möts av hela det polisiära systemets tyngd utan att själv ha svar på frågorna.
I varje organisation begås det misstag även där misstag inte får begås. Det är en sak. Men vad det måste skapas debatt och öppenhet kring är polisens kriterier för att utreda eller inte utreda. Är det så att fel sorts befogenhet byggs in i systemet, enkelt uttryckt att polisen gör för mycket av domstolens jobb, måste det naturligtvis korrigeras. I detta finns många intressenter. De brottsdrabbade naturligtvis men även myndigheter som riksåklagare, JO, domstolsverket.
Karl Andersson och hans dotter Lina Andersson i Båstad är modiga människor som träder fram och som samtidigt är insiktsfulla, indignerade men också nyanserade. Polisen måste ta deras och många, många andra brottsoffers frågor och oro på stort allvar. Det gäller sannerligen också de politiska instanser som ger polisen dess resurser men som också ska värdera resultatet.
