Världen sedd från ett annat håll
Daniel Braw har läst regeringens utrikesdeklaration och skriver bland annat att den ger "ett närmast surrealistiskt intryck, och förhoppningarna som kommer till uttryck i det ter sig som drömmerier."
Bildmaterial
Arabförbundet framställs som en seriös fredsaktör, skriver Daniel Braw, men påminner om dess roll i att slå ned upproret i Bahrain.
UTBLICK. ”Tillsammans har vi uppnått fred och frihet i hela vår region”, skriver regeringen i sin deklaration inför den utrikespolitiska debatten i onsdags. Och möjligen är det ur detta perspektiv man måste förstå resten – som ett dokument om världen skrivet i ett hörn där fred och frihet råder, och där alla goda krafter och värdefulla värderingar tycks hänga samman och samverka till allas bästa; ett hörn av idel vinnare.
Därför gör emellertid dokumentet när det läses ur ett annat perspektiv ett närmast surrealistiskt intryck, och förhoppningarna som kommer till uttryck i det ter sig som drömmerier. Att Israel skulle göra sig av med sina kärnvapen för att ”en zon fri från massförstörelsevapen i hela Mellanöstern” skulle komma till stånd verkar till exempel inte särskilt sannolikt; ett land som ser sig indraget i en existentiell konflikt utan slut gör sig lika ogärna av med trumfkortet som det ser någon annan tillskansa sig det. Lika lite sannolikt är att president Assad i Syrien frivilligt skulle stiga åt sidan för att lämna plats åt en ”demokratisk övergångsprocess” – hade han och hans anhängare kunnat se några fördelar i en sådan process hade de knappast gått så långt som de nu har gjort. Ser man det som en regims kamp för livet, och därför en kamp till slutet, får man mer realistiska förväntningar.
En del av dokumentets besynnerligheter härrör från utelämnanden, som måste vara avsiktliga. En regering där många av medlemmarna var ivriga anhängare av FRA-lagen kan knappast ha missat att det där med ”friheten på nätet” har både fördelar och nackdelar. I dokumentet talas det emellertid bara om fördelar, som om organiserad brottslighet, cyberhot och internationell terrorism inte längre existerade.
Likaså talas det i positiva ordalag om de fria valen i Egypten och Tunisien, men sägs inget om valresultaten – trots att de ingenstans uttryckte någon allmän opinion för ”allas rätt till frihet”, ”öppna samhällen” eller ”öppna ekonomier”. Arabförbundet framställs som en seriös fredsaktör även om ett av medlemsländerna – Saudiarabien – är en svuren fiende till Iran (och därmed Syrien) och har hjälpt Bahrain, bland annat militärt, att i mindre skala göra vad Assads regim nu gör. Och även om minoriteternas utsatthet noteras med oro, förbigås frågan om vad de kan ha att hämta i politiska system där den religiösa och etniska majoriteten bestämmer allt.
Att politik i Mellanöstern ofta är en fråga om att välja mellan pest och kolera är ingen nyhet: ”Vi gladdes när han lämnade oss, men i hans ställe kom en som var ännu värre”, lyder ett arabiskt visdomsord. Men i utrikesdeklarationens värld är det win-winsituationer över hela linjen.
Något anmärkningsvärt är det att en koalitionsregering har lyckats komma fram till just denna bild av hur politik fungerar; redan i det interna samarbetet görs ideliga avväganden, kompromisser och eftergifter allt efter styrkeförhållandena. Somliga vinner på de andras bekostnad, och vissa tycks rentav på väg att gå under. Politiken i Mellanöstern är inget mirakulöst undantag från denna verklighet, utan tvärtom en variant av samma spel – men med oändligt mycket högre insatser.
