Modlösheten breder ut sig
UTBLICK. Margaret Thatcher är vinterns stora ämne i Storbritannien: tacka en Oscarsvärdig rolltolkning av Meryl Streep för det. Men järnladyn är också aktuell av en annan anledning: stora delar av befolkningen minns vintern 1979, kall och deprimerande, när facket och Thatcher fightades och tjänster som sophämtning uteblev.
Denna vinter har också varit kall och deprimerande Priserna har fortsatt stiga och trots min höga hyra är fönstren inte täta. Men jag har ingen rätt att klaga, för jag tillhör inte de 8.4 procent av befolkningen som är arbetslösa. Siffran, som offentliggjordes denna vecka, är den högsta sedan 1995. Denna vecka fick Storbritanniens regering ytterligare en bekymmersam nyhet: kreditvärderingsinstitutet Moodys satte Storbritannien på så kallad negative outlook, en varning att Storbritannien eventuellt kan förlora sin perfekta AAA-kreditrankning.
Regeringen försöker spara för att få bukt med Storbritanniens enorma statsskuld, fast Moodys menar att regeringen borde göra mer. Men om regeringen sparar ännu mer kommer ännu fler människor att mista sina jobb. Franklin D. Roosevelt tog inte USA ur 1930-talets depression genom att spara utan han lade i keynesiansk anda ut enorma summor på infrastrukturprojekt.
Men värre än statistiken är kanske stämningen. ”Storbritannien är numera ett land där mängder av folk inte har någon ambition utan bara tittar på TV hela dagarna”, sade redaktionschefen för en av landets kvällstidningar nyligen till mig. ”Vem som helst som är på TV blir kändis för att folk tittar så mycket på TV. De tycker inte att det lönar sig att jobba, så de gör det inte.”
En letargisk nation, fördömd till en sjuklig ekonomi eftersom folk inte vill jobba eller känner sig så utanför att de inte ens vågar försöka? Eller en nation full av arbetsenergi som väntar på att utlösas om jobben bara infinner sig? Land efter land har genomlevt det tragiska dilemmat, och nu är det Storbritanniens tur. Jag kommer ihåg östra Tyskland i början och mitten av 1990-talet, när jag studerade där. Plötsligt skulle man ställa om ett helt land från planekonomi till marknadsekonomi: en synnerligen komplicerad uppgift. Människor blev upprörda eller tappade modet. Nu bor jag här, och samma hopplöshet verkar ha slagit rot bland det som förr kallades arbetarklassen. Och inte bara den: detaljhandeln lider eftersom medelklassen håller på pengarna. Denna vecka har motsvarigheten till NK 70 procents rea på handväskor – och det är mitt i säsongen.
När ekonomin i resten av EU börjar gå bättre kommer den förstås att göra det här också, och under tiden presenterar regeringen olika räddningsförsök som ett nytt lärlingsinitiativ. Men vi som bor i Storbritannien har tur, för till skillnad från våra vänner i EU har vi två ljuspunkter att se fram emot i dessa dystra tider: OS och drottning Elizabeths diamantjubileum.
Dåvarande prinsessan Elizabeths och Philip Mountbattens bröllop i det krigssargade, fattiga Storbritannien år 1947 var också en sådan upplyftande folkfest. Drottningen har överlevt tolv statsministrar, inklusive Thatcher, och varit en formidabel förebild under finanskriser såväl som kalla vintrar. Vi kan skatta oss lyckliga som har henne. Dessutom är hennes jubileum en förevändning att ordna kalas i sommar.
