Misstroendet blottar problem i båda lägren
Regeringen måste bli bättre på att hantera sin minoritetsställning. Det visar sig tydlig i sjukförsäkringsfrågan, skriver Lotta Hördin.
Bildmaterial
Har socialförsäkringsminister Ulf Kristersson försökt sträcka ut handen?
HUVUDLEDARE. Regeringens hantering av sjukförsäkringen blev den förra socialförsäkringsministern Cristina Husmark Pehrssons fall. Hennes efterträdare, Ulf Kristersson, har kritiserats så till den milda grad av oppositionen att det började talas om att få till stånd en misstroendeförklaring.
Därför kallade Kristersson till presskonferens i går för att på ett pedagogiskt sätt försöka förklara vad det är regeringen egentligen håller på med. Och så bad han riksdagen om ursäkt om nu någon uppfattat honom som respektlös. Och det kan kanske räcka så här långt. Socialdemokraterna var åtminstone direkt beredda att godta ursäkten. En misstroendeförklaring hade också haft sitt politiska pris, eftersom man då hade blottat det faktum att också de rödgröna ibland får stöd av Sverigedemokraterna.
När det gäller förändringarna i sjukförsäkringen har det hittills varit tämligen låst mellan blocken. En riksdagsmajoritet, bestående av Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Sverigedemokraterna, röstade förra sommaren för en ändring, eller snarare en återgång till en del av de gamla reglerna i sjukförsäkringen. Oppositionspartierna beslöt bland annat att försäkrade efter de 180 dagarna inte ska prövas mot hela den reguljära arbetsmarknaden.
Men socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ville inte låta riksdagsmajoriteten styra regeringens hantering av frågan och genomförde inte riksdagens beslut. Det fick flera riksdagsledamöter att reagera kraftigt. "Provocerande och jättearrogant", sa Wivi-Anne Johansson (S). "Anmärkningsvärt", sa Peter Eriksson (MP). Och så började man att hota med en misstroendeförklaring.
I grund och botten var det inte fel av alliansregeringen att strama upp sjukskrivningsreglerna, sätta vissa gränser, satsa på bättre kontrollpunkter och ökade rehabiliteringsinsatser. Den tidigare socialdemokratiska regeringen var också i färd med att göra förändringar i syfte att få ned antalet sjukskrivningsdagar, som skenade under 1990-talet. Enligt Ulf Kristersson ifrågasätter de ansvariga myndigheter de bedömningskriterier som finns i dag, och menar att varken de nuvarande eller de gamla fungerar väl. Det kan behövas helt nya. Alltså skulle en återgång, som oppositionen förordat, kunna bli en återvändsgränd.
Alliansregeringen hade för bråttom när de började göra förändringar i sjukförsäkringen efter valet 2006. Resultatet blev ett hastverk, ett väldigt fyrkantigt regelsystem som saknade all form av empati när det landade i sjuka människors verklighet. Sedan dess har regeringen lappat och lagat. Och det är inte över än, flera utredningar pågår.
Men det är kanske inte heller så enkelt att få ihop en bra sjukförsäkring som oppositionen försöker ge sken av när de kritiserar regeringen. Det innebär dock inte att regeringen kan fortsätta att köra på som om den hade majoriteten i riksdagen. Den är i minoritetsställning och måste försöka skapa majoriteter för sina förslag. Helt enkelt bli skickligare att gå över blockgränsen. Som man gjorde i migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet, till exempel.
Hanteringen av sjukförsäkring, så här långt, imponerar inte.
