Fler frågor än svar
Defensiva chefer ger inte allmänheten mer tilltro till polisen.
Bildmaterial
Rikspolischef Bengt Svenson och justitieminister Beatrice Ask har anledning att oroa sig för allmänhetens förtroende för hur brott utreds.
HUVUDLEDARE. Den senaste tiden har vi sett åtskilliga exempel på den avgrund som skiljer polisens syn på brottsutredningar och allmänhetens, framför allt den del av allmänheten som är brottsoffer.
Det är inget märkligt i att perspektiv ter sig helt annorlunda beroende på var i ett system man befinner sig; patient-läkare, lärare-elev, politiker-väljare, polis-brottsoffer. Överallt gäller att man inte alltid lever upp till idealbilden, man måste prioritera till exempel. Och det begås fel och det finns olämpliga människor för jobbet.
I viss mån kan vi alla förstå detta om än inte acceptera det. Men blir summan av systemfel för stor uppstår en kritisk punkt då tilliten i relationen riskerar gå förlorad. Denna punkt är vi nu nära när det gäller polisens prioritering av vad som ska utredas i brottsväg och vad som ska läggas ner.
Det är en defensiv polisledning lokalt, regionalt och på riksplanet som nu möter något som närmast kan beskrivas som folklig vrede och oförmåga att förstå. Varför utreds inte brott där det finns bevis, spår och klara uppslag att gå vidare på?
Rikspolischef Bengt Svenson försökte sig på olika förklaringar i SVT:s "Veckan brott" härom kvällen. Han lyckades inte framstå som trovärdig och handlingskraftig. Han känner inte igen den bild som ges av polisen där den som är kritisk räds repressalier. Enligt Svenson råder en öppen kultur. Han vill inte säga att det finns inkompetenta utredare men talar om att graden av tillfredställelse med graden av arbete varierar, precis som i alla yrken...
Och så säger rikspolischefen att han inte leder det operativa arbetet utan hans ansvar är att ge polisens förutsättningar för sitt arbete. När han konfronteras med uppgifter där en massa förövare som lämnat DNA-spår gått fria på grund av att utredningar inte har fullföljts, blir han upprörd. För detta finns inget försvar.
Och vad ska så ett frustrerat brottsoffer göra som ser att inget händer? Jo, överklaga beslut om nedlagda utredningar och kräva information av polismyndigheten.
Och över det hela vilar så det gamla mantrat att hur man än formerar sig kommer massor av brott inte att vara utredningsbara.
Det är defensivt och ger bilden av en chef som fruktar en sak mer än allmänhetens missnöje, nämligen den egna personalens.
Är polischeferna defensiva i den nu aktuella debatten kan man säga samma sak om politikerna. De måste ta sina väljares oro och frågor på allvar. Och det finns anledning till pessimism kring polisens förmåga att förklara varför det är som det är och hur man ska uppnå en situation där det som ska utredas också blir utrett. Man flyr in i förklaringar och bortförklaringar när man vill se handling och utkrävande av ansvar.
Det är självfallet en politisk uppgift att skapa klarhet om vad som pågår, vad som gått snett och vad som måste göras för att upprätta rimlig effektivitet och arbetsro. Den är långt mer angelägen än att ständigt leverera mer personal till en organisation som i viktiga avseenden inte gör vad som förväntas.
