Nonchalans i brittisk äldrevård

Enligt en dräpande ny rapport genomsyrar nonchalans den brittiska äldrevården, skriver Elisabeth Braw i sin krönika från London.

“Men det är ju trevligt här!” Min man hade precis genomgått en mindre operation. Det var eftermiddag och han frågade sjuksköterskan om han kunde få åka hem på kvällen.

Det fick han inte – och sjukhusvistelsen var som utlovat ganska trevlig. Lika lyckligt lottade är inte Storbritanniens gamla. Enligt en dräpande ny rapport genomsyrar nonchalans den brittiska äldrevården. Personalen behandlar sina patienter regelbundet nedsättande, talar om dem som om de inte är där och bryr sig inte om deras hygien och känslomässiga behov, rapporterar en offentlig kommission.

Innan sjukvårdspersonalen ställs vid skampålen: problemet genomsyrar hela det brittiska samhället, konstaterar kommissionen, där både NHS (National Health Service, den statliga sjukvården), kommunförbundet och äldreorganisationen Age UK ingår. Den äldre generationen ses som en börda, en befolkningsbomb som kommer att explodera. Diskriminering mot äldre är idag den vanligaste diskrimineringen i Storbritannien, skriver kommissionen, och kallar den nedsättande behandlingen av samhällets äldre lika förkastlig som rasism.

Hittills har inte så många märkt av diskrimineringen, för de gamla vill eller kan ju inte klaga. Räddaren i den dolda nöden: en statlig kommission. Med den nya utredningen har de äldres sorgliga lott i samhället plötsligt blivit landets hetaste debattämne.

Plötsligt har regeringen och oppositionen enats om en ”värdighetskod”, där läkare, sjuksköterskor och sjukvårdsbiträden ska ålägga sig att behandla sina äldre patienter med värdighet. Koden ska så småningom skrivas in i all vårdspersonals anställningskontrakt. Följer man inte värdighetskoden riskerar man att bli avskedad.

NHS har ytterligare en idé. I stället för att bara se till sökandes akademiska kvalifikationer försöker NHS nu välja dem som verkligen tycker om att jobba med människor. Vissa NHS-regioner har börjat testa sökandes ”emotionella intelligens”, medan sjuksköterskehögskolor lär sina elever medmänsklighet.

Medmänsklighet har väl varit pelaren i sjukvården ända sedan Florence Nightingale? Tydligen inte. Eller snarast: den var det länge. Det är kanske bara vi 2100-talsmänniskor, ungdomsfixerade som vi är, som glömt bort mänskligheten och värdigheten i äldrevården. Men kan man verkligen mäta potentiell personals medmänsklighet? Är det inte något mycket större som behövs: en ny syn på de gamla, inte bara i sjukhus och vårdhem? Det krävs inte så mycket fantasi för att föreställa sig hur det är att bli utsatt för denna samhällets vanligaste diskriminering, för gamla kommer vi ju alla att bli.

Egentligen är det konstigt att det behövdes en stor statlig utredning för att här upptäcka att våra gamla vill bemötas med medmänsklighet. Men detta är i alla fall en kommission som fått resultat. Och medmänsklighet kostar så lite. Jag kommer att tänka på spårvagnsföraren på min linje i San Francisco. Den körde genom Chinatown, och en gång skulle en mycket åldrig kinesisk kvinna stiga av. Det var svårt, för spårvagnen var som vanligt full med turister. ”Vill ni vara snälla och låta denna unga dam stiga av", frågade föraren och ett medmänsklig leende spred sig över allas läppar.

Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com