Om olika måttstockar för kvinnliga och manliga politiker

Ingrid Runsten skriver i Söndagskrönikan om kvinnliga politiker som enbart kallas vid sitt förnamn medan de manliga politikerna alltid får ha med sitt efternamn.

Danska extrabladets löpsedel i tisdags: "Alla måste spara utom Helle." Det handlar om att det beställts nya möbler till statsministerns kontor. För det är ju det hon är, Helle. Statsminister Helle Thorning-Schmidt. I Sverige hade Socialdemokraterna en partiledare som heter Mona Sahlin. Lite googlande ger snabbt massor av träffar där man i rubriker bara använder hennes förnamn, ett exempel; "Inte särskilt smart, Mona," där hennes röda handväska kritiseras i Aftonbladet.

Också Centerns förra ledare Maud Olofsson var ofta bara sitt förnamn, ett exempel; "Mamma Maud", över en text som handlar om hennes insatser för att skapa och bevara den borgerliga alliansen. Det är en positiv text som tar fram hennes styrkor, men hon har inget förnamn i rubriken.

Vad signalerar det här? En vardaglig närhet, en större intimitet? Men vi är inte Fredrik med Reinfeldt. Ännu märkligare blir det när en som bara har ett förnamn ska mätas mot en som har efternamn, typ; "Mona möter Reinfeldt i debatt". Redan från början har den ene ett sorts övertag när det gäller tyngd och seriositet.

Men det går att se det på ett annat sätt också. Jag läser ett blogginlägg signerat Annie Johansson på Centerkvinnornas jämställdhetsblogg. Det är ett år gammalt ungefär, då var Annie Lööf ännu inte partiledare och hette fortfarande Johansson. Hon skriver om detta med att kvinnliga politiker ofta nämns med bara förnamn.

"Är det ett problem? Både ja och nej. Jag är mycket hellre Annie med alla mina väljare än en anonym Johansson. I detta finns också (för mig) en strategi att bygga ett känt varumärke kring mitt förnamn som består. Så länge man är medveten om skillnaden, lyfter diskussionen och ser de olika attityderna är det lugnt. Jag gillar att de använder mitt förnamn. Men jag hade gillat det än mer om jag inte hade vetat att det ligger ett strukturellt mönster bakom."

Så kanske hennes allianskollegor Jan, Göran och Fredrik har anledning att vara avundsjuka på att de inte får denna närhet till sina väljare. Jag tror inte det, jag tror de tycker det är skönt att få vara hela sina namn, det ger ett annat fokus på politiken. Ett annat slags varumärke som till exempel finansminister Anders verkligen odlar. Och jag hoppas att Annie Lööf får vara hela sitt namn.

Kvinnor förväntas i de flesta sammanhang att vara mer privata och det är mer legitimt att tala om deras val av sådant som kläder och väskor. Alla vet ju att Mona Sahlin har en klarröd väska från Louis Vuitton, en handväska som till och med kallades ett hot mot socialdemokratin när debatten var som intensivast. Och Helle Thorning-Schmidt har envist kallats Gucci-Helle i danska medier.

Maud Olofsson talade om detta i slutet av sin tid som partiledare. Om hur det ofta kommenterades vad hon hade på sig och hur hon sa saker i stället för vad hon sa. Och om hur det liksom finns ett behov av att stoppa in kvinnliga toppolitiker i fack, de beskrivs ofta som antingen mesiga eller som bitchiga där hon oftast blev det sistnämnda.

– Det viktigaste är att vi blir medvetna om att det under ytan lever kvar denna bild av att det är männen som styr, sa hon i Agenda i höstas.

Normen är fortfarande en man i kostym, bilden av ledaren som det går att lita på. Naturligtvis med både för- och efternamn. Strukturer som lever kvar som gör att kraven på kvinnliga och manliga politiker ser olika ut och som begränsar alla, både kvinnor och män.

I samma Agenda talade Mona Sahlin om svårigheterna att svara upp till bilden av en partiledare i ett parti som fortfarande sjunger om Arbetets söner, liksom personifierade av gruv- och metallarbetaren. Nu har partiet fått en sådan som ledare, han heter Stefan Löfven och är feminist. Och så kan en feminist också se ut.

Ingrid Runsten
ingrid.runsten@hd.se 042-489 90 25