Om grundskolan som fyller 50 år

Finland har klassat ut Sverige i skol-VM. Där går gränsen, bättre kan vi.

Det kan vara imponerande att se tonårskillar äta pizza.

Med toppfart på gaffeln försvinner en Hawaii och en Vesuvius in under två kepsar.

Alexander Jensen och Viktor Ekblad sitter på Elinebergs Restaurang & Pizzeria och fyller på ny energi. Förra året gick de ut nian på Elinebergsskolan. Jag sitter bredvid med en kebab i handen och frågar saker. Och de prisar sina gamla lärare.

-Jag har alltid hatat skolan. Men tack vare lärarnas stöd kunde jag välja en gymnasielinje. De ville hjälpa alla, säger Alexander Jensen.

Viktor Ekblad hummar instämmande med en ananasbit i munnen.

Båda går nu på gymnasiet. Viktor pluggar barn och fritid, Alexander läser handel. Båda kuggade på matteprovet i nian och fick ta en extrakurs innan de klarade sig. Inte alla på Elineberg fixade det. På Laröds skola fick alla nior godkänt i alla ämnen, på Elineberg var det bara fyra av tio. En tillfällig dipp för den här årgången, menade rektorn och lovade bättring med nästa årgång. Det låter hoppfullt, men fler skolor i Helsingborg hade dystra siffror. Och de enorma skillnaderna mellan skolor är i sig ett svek mot hjärtat i den svenska grundskolan – likvärdigheten.

För sådär 100 år sedan började en helsingborgare vid namn Oscar Olsson, med det fina smeknamnet Oscar med skägget, ägna sitt liv åt att kämpa för folkets bildning. När Oscar, socialdemokratisk skolpolitiker, dog 1950 hade tanken på en enhetsskola nästan vunnit. 1962 togs Visbyuppgörelsen i sin helhet av Socialdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet.

Grundskolan fyller i år alltså 50 år. Men kalaset blir dämpat.

Födelsedagsbarnet lider ju av existentiell ångest.

I det internationella Pisa-provet från 2009 hade en fjärdedel av de svenska 15-åriga pojkarna inte en funktionell läsförmåga. Mammas och pappas utbildning och ekonomi hade blivit allt viktigare för barnens resultat. Det var då vi började snegla på mönstereleven i klassen: Finland. I Pisa-provet var Finland bäst i Europa och trea i världen. Sverige hamnade på plats 28. Finnarnas hemlighet? Pasi Sahlberg, chef för ett expertorgan i Finlands skolväsende, säger så här i en intervju: "Om jag måste lyfta fram en sak vi har så är det likhet och rättvisa, att det inte är valet av skola som är avgörande för kvaliteten utan att vi fokuserar på de individer, skolor och områden som behöver extra hjälp".

I Finland har man lyssnat på OECD, som visat att blandade klasser är bra för både sämre och bättre elever. I Finland har läraryrkets status och löner värnats. I Finland har man tagit små steg framåt medan det har varit hela havet stormar i Sverige. På kort tid under 90-talet klubbade vi igenom kommunalisering, skolpeng, friskolereform och en ny lärarutbildning. Sedan dess har vi stått där i varsin ringhörna. I den ena de som gapar "Katederundervisning! Ni är Caligulas som vill återinföra rottingen", i den andra de som skriker "Flumskola! Ni är 68:or som vill att alla ska kasta snus på läraren". Som om vi måste välja mellan att lära eleverna Europas huvudstäder eller ge dem en förmåga att tänka själv.

Redaktören för nya antologin "Grundskolan 50 år", journalisten Christer Isaksson, menar att tanken på en gemensam enhetsskola i praktiken har varit död sedan 90-talet - och han ger oengagerade politiker skulden. Jag befarar att han har rätt. Med öppna ögon har svenska skolpolitiker låtit kommuner och skolföretag glömma att grundskolan ska ge städarens och professorns barn samma chans. Föräldrarnas skolval ska inte få betyda att deras barn inte kan läsa ordentligt som 15-åringar.

Vi kan uthärda att få stryk av Finland i VM i bastubadning, backhoppning och möjligen hockey. Men utklassade i skol-VM? Nä, då börjar det göra ont på riktigt.

Peter Fällmar Andersson
peter.f.andersson@hd.se 042-489 93 97