Om Egypten ur kvinnornas perspektiv

Under fem dagar i Kairo träffar vi journalister, författare, aktivister och politiker. Det gör inte att bilden klarnar, det gör den i stället tätare, mer komplicerad. Stor optimism blandas med djup pessimism, skriver Ingrid Runsten.

Vi går längs Mohammed Mahmoud gatan i Kairo och tittar på graffitimålningar. Unga konstnärer har fyllt murarna med bilder och budskap av olika slag. Här finns motiv inspirerade av egyptisk historia, bilder på de som offrade livet i samband med revolutionen, fotbollssupportrar som dödades i Port Said är avbildade med vingar. Och bilder på modiga egyptiska kvinnor. "Don´t stereotype me", ha inga förutfattade meningar, står det under teckningen av ett kvinnoansikte, med och utan slöja. Och här finns bilden av den unga aktivisten som stämde militären efter att ha blivit sexuellt trakasserad, utsatt för en så kallad oskuldstest.

På Tahrirtorget strax intill demonstrerar salafister, de ultrakonservativa islamisterna. Deras ilska gäller att deras kandidat till presidentvalet inte godkänts. (Nu i veckan har ett tjugotal mist livet och många har skadats efter nya oroligheter i Kairo.)

Under fem dagar i Kairo träffar vi journalister, författare, aktivister och politiker. Det gör inte att bilden klarnar, det gör den i stället tätare, mer komplicerad. Stor optimism blandas med djup pessimism. Det är inte som att få pusselbitar som låter sig fogas ihop till en färdig bild. Jag ser i stället en mosaik framför mig. En bit här och en bit där, men några fattas, andra hotar att ramla ner igen. De flesta vi träffar tror på en demokratisk utveckling, men det kommer att ta tid, man talar om en tioårsperiod. Under förutsättning att det hålls ytterligare val, under förutsättning att militären lämnar ifrån sig makten, att de islamistiska krafterna inte blir för dominerande, att landet får en demokratisk grundlag. Att processen fortsätter, bit för bit.

– Pessimism är en lyx vi inte har råd med, säger Hisham Kassem, journalist och krönikör med många års erfarenhet av att bedriva opposition mot Mubaraks regim.

Med salafisternas talkörer från torget utanför (vi sitter på Tahrir Table som faktiskt är en svensk restaurang) som bakgrundsljud, talar han om svårigheterna. Om korruptionen som genomsyrar samhället. Om det faktum att SCAF, militären, driver ett omfattande affärsimperium och äger en stor del av landet. Om att ungefär en tredjedel av befolkningen inte kan läsa eller skriva. Fattigdomen är utbredd och riskerar att öka i den ekonomiska krisens spår.

– Det finns en ung generation som kommer att förändra Egyptens framtid. Men de närmaste åren blir en kamp mellan dåtid och nutid, säger Yasser El Zayat som utbildar unga journalister och som är mycket optimistisk om sina barns chanser att få leva i ett demokratiskt Egypten.

Men i parlamentet är det konservativa och religiösa krafter som dominerar. Muslimska Brödraskapets Frihets- och rättviseparti fick nästan hälften av rösterna och ultrakonservativa salafisterna, Nour, nästan 25 procent. Bara några få procent av ledamöterna är kvinnor och kvinnors rättigheter står inte högt på dagordningen. Tvärtom, nya lagförslag som föreslår begränsningar diskuteras, bland annat kring kvinnors rätt att begära skilsmässa. De patriarkala strukturerna är utbredda i hela samhället och de egyptiska kvinnorna riskerar ett bakslag. Kan de vänta tio år till på verklig demokrati? Nej, säger journalisten Nafisa El Sabagh.

– Kvinnorna kommer att få betala priset.

Och Karima Kamal, journalist, författare och människorättsaktivist, håller med. Hon kommer från den kristna minoriteten, kopterna.

– Det kommer att bli svårare för kvinnorna i Egypten de närmaste åren. Det finns ett stort hot mot kvinnors rättigheter.

Båda försöker på olika sätt arbeta för ett brett samarbete mellan kvinnor, över sociala och religiösa gränser.

Så många och så stora utmaningar. Men ändå, det som såg omöjligt ut har redan skett en gång, man gick samman och störtade Hosni Mubaraks regim.

Ingrid Runsten
ingrid.runsten@hd.se 042-489 90 25