Ingvar Carlsson som mentor

Dela denna artikel

Sven-Åke Olofsson Publicerad 13 maj 2012 kl. 04:00
  •  Illustration: Erik Nylund

Det var säkert inte en slump att Magdalena Andersson citerade Ingvar Carlsson denna majtisdag. Carlsson har i det tysta behållit sin mentorsroll sedan han avgick 1996, skriver Sven-Åke Olofsson.

Minnet är gott i politiken. Det dröjde långt in på 2000-talet innan socialdemokrater och moderater av pur utmattning gav upp när det gällde att beskylla varandra för vem som var ansvarig för vad i 90-talskrisen.

När socialdemokraternas finansministerkandidat, Magdalena Andersson, höll sitt förstamajtal i Landskrona åberopade hon i ett helt annat tonläge en gammal ledare som spelar en mycket större roll i partiet än vad många utomstående tror.

– Sverige är för litet för stora konflikter, så därför måste vi hålla ihop, uppmanade Magdalena Andersson.

Det var Ingvar Carlsson hon citerade. Skolad under Tage Erlander och i betydande grad sin egen under Olof Palme för att få ta över statsministerskapet när Palme mördades 1986. Ingvar Carlsson fick utstå svåra påfrestningar varav den så kallade Ebbe Carlsson-affären var en av de värsta. Men trots ljusa ekonomiska utsikter i mandatperiodens inledning byggdes sakta under dessa år upp en ekonomisk kris som den sittande regeringen till sist skulle duka under för. Krisen var dessutom så kraftig att den även klädde av den efterföljande regeringen Bildt.

Det var säkert inte en slump att Magdalena Andersson citerade Ingvar Carlsson denna majtisdag. Carlsson har i det tysta behållit sin mentorsroll sedan han avgick 1996.

Det skulle förvåna om Stefan Löfven inte har Ingvar Carlsson som ett föredöme när han nu ska försöka fixa en comeback för partiet i regeringsställning. Ingvar Carlsson stod tillsammans med folkpartiledaren Bengt Westerberg bakom den senaste stora svenska skattereformen som hade drag av ett samhällskontrakt där även fackliga organisationer och näringsliv drogs in. Carlsson var mycket långt frestad att hitta en fastare samverkan med Folkpartiet och/eller Centerpartiet. Folkpartiet bjöd till och med i valrörelsen 1994 försiktigt in till en sådan i regeringsställning. Samtidigt var rörelsen inte mogen för det.

Vad som drev Ingvar Carlsson var inte att han i hemlighet ville förverkliga borgerlig politik. Nej, han satt i samma skruvstäd som Stefan Löfven gör nu. Carlsson var beroende av Vänsterpartiets stöd. Löfven måste ha samma vänsterparti och dessutom Miljöpartiet i ryggen om det ska bli regerande av. Dåtidens vänsterparti under Lars Werner var en minst sagt vinglande politisk konstruktion. Werner hade helt enkelt inte så mycket kontroll över sitt parti att Ingvar Carlsson kunde lita till uppgörelserna. På samma sätt är det tveksamt i dag om Jonas Sjöstedt kan stå för tuffa kompromisser.

Mycket åstadkoms trots allt i samverkan. Skatteöverenskommelsen, beslutet om Öresundsbron, ansökan om inträde i EU, krisuppgörelsen under galgen när svensk ekonomi drev som ett avriggat skepp för stormen. När det gäller Öresundsbron bör dagens politiker som lobbar för ännu en förbindelse läsa Ingvar Carlssons memoarbok ("Så tänkte jag") och hans strategi för att få något svala danskar att tänka i nya banor.

Ingvar Carlssons regering förmådde inte effektivt parera vad man onekligen såg skulle komma. Carl Bildts regering kunde inte trots övermodiga uttalanden ("Sveriges mest kompetenta regering någonsin") försvara krona och ekonomi. Men inom fler partier sådde 90-talskrisen frön som grodde, låt vara sakta, sakta.

Kanske vill Stefan Löfven göra politik med helt andra partier, precis som Ingvar Carlsson gjorde med Folkpartiet och senare Göran Persson med Centerpartiet. Inför valet 2014 går det inte men därefter är frågan vilken spelplan väljarna lägger upp för partierna och om insikten finns där att Sverige är för litet för stora konflikter. Hittills har parollen att Sverige är för litet för stora blocköverskridande samförstånd, till exempel om energipolitiken, onekligen gällt.

Sven-Åke Olofsson

Textförstoring

Kommentarer

Ledare

Huvudnyheter