Alliansfrihetens utmaningar

Sveriges förhållande till försvarsalliansen Nato bör diskuteras betydligt öppnare och bredare än vad som är fallet i dag.

Vi har sagt det förut. Men vi säger det igen. Sveriges förhållande till försvarsalliansen Nato bör diskuteras betydligt öppnare och bredare än vad som är fallet i dag. Det är bara att hålla med centerpartisterna Kerstin Lundgren och Staffan Danielsson när de kräver en utredning inom ramen för en ny försvarsberedning.

Inte med målet att vi ska gå med i Nato. Det är inte alls säkert att det är det bästa för Sverige. Men en förändrad omvärld, ett förändrat svenskt försvar, ett redan fördjupat samarbete med Nato påverkar alliansfriheten. Går den att upprätthålla med det fördjupade samarbete som i dag bedrivs med Nato?

I morgon startar Natos toppmöte i Chicago. På plats finns Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt och den nya försvarsministern Karin Enström. Statsministern invigningstalar när partnerskapsländerna träffas på måndag. Sedan 1994 är Sverige en partner till Nato, ett slags medlemskap light. Nato har aviserat intresse för att utveckla partnerskapet och samarbetet. Något som kommer att diskuteras i Chicago. Där står också Isaf-styrkornas tillbakadragande från Afghanistan på dagordningen. Sverige deltar i detta FN-mandat som bedrivs under Natos ledning. Militärt ska engagemanget avslutas under 2014.

Överhuvudtaget har Sverige varit mycket aktivt i flera Nato-ledda operationer. "Svenskarna deltar i fler kommittéer än många av Natos fulla medlemmar." som en Nato-diplomat uttryckt det. Till Libyen skickades svenska Gripen-flygplan som utförde spaning, helt avgörande för de militära insatser som gjordes i syfte att få bort Muammar Gaddafi.

Vi är med, men vi är ändå inte med. Kanske typiskt för ett land som länge balanserade i neutralitetens namn. Och som nu på ett ganska pragmatiskt sätt fortsätter i alliansfrihetens namn. Sverige vill vara med och ta ansvar för den fredliga utvecklingen i världen, och det ska vi fortsätta med. Förr skedde det oftast inom ramen för FN:s fredsbevarande styrkor. Men på senare år har det blivit mer av militära insatser, som i Afghanistan och Libyen. Båda under FN-mandat, vilket helt riktigt har varit avgörande för Sverige.

Men FN har inte de militära resurserna. Och när USA säger nej, som i fallet Libyen, är det bara Nato som kan ta ett sådant uppdrag. Denna allians sprungen ur andra världskriget med USA som motor, men som i dag har 28 medlemsländer, de flesta av dem också medlemmar i EU.

Hittills har en politisk majoritet i Sverige tyckt att svensk militär kan operera under Nato-ledning med allt vad det innebär och att vi därmed har ett mycket djupt samarbete med Nato. Så nära ett medlemskap man kan komma.

Det är möjligt att det ska vara så, men då måste denna fria roll göras tydlig och markeras. Vi måste veta var vi står. Antydningar om "smyganslutning" och att något "skett under täcket" med Nato är ingen bra grund att bygga på. När Sverige deltar i operationer utomlands är det viktigt med en bred politisk uppbackning hemifrån. Framför allt är det viktigt att det finns en samsyn när beslut om deltagande ska fattas.

För efter Afghanistan och Libyen kan det komma nya förfrågningar.

Lotta Hördin
lotta.hordin@hd.se 042-489 90 61