När inget lärs av misstagen

Men ännu värre är kanske de demokratiska tillkortakommanden som visar sig i denna process. En insats i Afghanistan som slutar med att talibanerna hamnar i regeringsställning är, hur man än ser på det, ett misslyckande, skriver Daniel Braw i veckans Utblick.

En av veckans mer bisarra, men dessvärre inte särskilt oväntade, nyheter kom från Afghanistan: luften i en skola hade förgiftats med vad som beskrevs som ett ”giftigt pulver”, och mer än 120 elever och tre lärare drabbades. Attackens upphovsmän var talibanerna, som på detta sätt vill uttrycka sin uppfattning om flickors skolgång. Och det är inte första gången: förra månaden hällde man gift vattnet i en annan skola, och 150 flickor blev förgiftade efter att ha druckit. Dessa attacker får ses som en del av en övergripande skolstängningskampanj, som dessutom verkar ganska framgångsrik. Enligt det afghanska utbildningsministeriet har 550 skolor i elva olika provinser där talibanerna har starkt stöd nu stängts. ”Genom att förgifta flickor vill de sprida rädsla. De försöker få föräldrar att inte skicka sina barn till skolan”, säger en talesman för den afghanska säkerhetstjänsten till tv-kanalen al-Jazira.

Representanter för samma rörelse bör, enligt en rapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), få ta plats i regeringen i Afghanistan. ”En fredsöverenskommelse som låter talibanerna få vara med i Afghanistans regering är det bästa hoppet för en hållbar fred”, skriver fyra forskare i den tämligen nyutkomna rapporten Afghanistan efter 2014: fem scenarion.

Deras slutsats bygger inte på önsketänkande. Talibanernas styre 1996-2001 var brutalt och fundamentalt kvinnofientligt; kvinnor som vistades ensamma utomhus kunde anklagas för otrohet och få piskstraff. Men alternativen – inbördeskrig, krig genom ombud, regional instabilitet – är ännu värre. Den afghanska staten kan inte överleva efter 2014, det år då länder som USA och Sverige planerar att dra sig tillbaka, om den ska utkämpa ett inbördeskrig mot talibanerna. Samtidigt har energin för kriget mot talibanerna i länder som USA, Frankrike eller Storbritannien tagit slut. Den nyvalde franske presidenten Francois Hollande har förespråkat en ännu snabbare språngmarsch mot utgången än vad hans föregångare Nicolas Sarkozy gjorde.

Tillbakadragandet från Afghanistan reser i sig en rad av vad FOI-forskarna kallar etiska dilemman. Fortsatt ekonomiskt bistånd är till exempel nödvändigt, men riskerar samtidigt att förvärra den redan elakartade korruptionen.

Men ännu värre är kanske de demokratiska tillkortakommanden som visar sig i denna process. En insats i Afghanistan som slutar med att talibanerna hamnar i regeringsställning är, hur man än ser på det, ett misslyckande. I FOI-rapporten talas det i klartext om att den tio år långa militära insatsen inte har gett några betydelsefulla resultat (mer än att ha hindrat fullskaligt inbördeskrig från att utbryta). Men som politikens spelregler är konstruerade, är misslyckanden omöjliga att erkänna – mer omöjliga ju större och mer kostsamma de är, dessutom. Därför måste också övergivandet av en från början feltänkt politik framställas som en framgång för just denna politik. I USA är denna omtolkningsprocess i full gång, inte minst i Obamas återvalskampanj.

Risken med detta är att man vilseleds av sin egen retorik. Misslyckandets enda värde, erfarenheten, förloras – och därigenom står vägen öppen för framtida upprepanden av samma misstag.

Daniel Braw