Om att få nationen att göra som politikerna vill

"Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land." Det var ju så han sa, John F Kennedy. Och många har sagt det före och efter honom. Just nu är det en något surmulen dansk nation som får lyssna till budskapet. Där vill regeringen att danskarna ska öka på sin arbetstid för landets bästa eftersom man fått sin släng av de internationella ekonomiska kriserna.

Det sitter långt inne att göra uppoffringar för nationen eller något annat stort ändamål. Det handlar ju ytterst om politik och här finns inga absoluta sanningar utan snarare olika intressenters versioner av sanningen.

I Sverige har vi bara ett stort tydligt exempel på en nationell manifestation för ett ändamål där arbetstagare bjöd på lön och arbetsgivare på vinst. Det handlade om den så kallade Finlandshjälpen under kriget där fackliga organisationer och andra uppmanade till arbete på en ledig dag där behållningen gick till Finland. Enligt vissa uppgifter ställde 90 000 upp på manifestationen.

Men att slopa helgdagar har vi gjort i närtid i det här landet - men svenskt försiktigt. Fram till 2004 var annandag pingst helgdag och alltså ledig. Den avskaffades till förmån för Sveriges nationaldag sjätte juni, nu på onsdag. Det framställdes som ett byte av dagar men de facto blev det en arbetstidsförlängning med i snitt två timmar och sjutton minuter årligen. Inte mycket att orda om kanske men trots allt ett trendbrott. Annandag pingst är alltid en måndag men sjätte juni kan även infalla på normallediga lördagar och söndagar. Ett par år senare var frågan uppe i centrala förhandlingar på den privata sidan och de förlorade arbetstimmarna lades till den enskildes så kallade arbetstidsförkortningsbank.

I Danmark är nu debatten minst sagt förvirrad för att inte säga surrealistisk när det gäller längre veckoarbetstid eller slopade helgdagar. Fackföreningsrörelsen är starkt kritisk men är trots allt beredd att förhandla. Många som anser att danskarna borde arbeta mer men som inser den politiska sprängkraften i frågan sträcker sig efter en frälsarkrans. Det är rätt tänkt men för tidigt väckt, anser man. Först när sysselsättningen ökar och arbetslösheten minskar kan det bli aktuellt. Inte minst Socialdemokraterna lutar sig mot detta (men om hjulen åter snurrar för fullt behövs då uppoffringarna alls?). Å andra sidan säger regeringspartnern Radikale Venstre att det inte finns någon anledning att vänta. Ute på den yttre vänsterkanten är det tvärt nej. För en gångs skull är man här helt överens med kyrkans företrädare som är rejält uppretade...

Så är det i Danmark och Sverige och i många andra länder att de hot vissa politiker målar upp inte står i proportion till upplevelsen i vardagen. För att travestera Kennedy, vi fokuserar fortfarande på vad vårt land kan göra för oss men är oerhört svåra att övertyga om att det är läge att avstå viktiga värden för vårt lands skull. Och när det gäller den ekonomiska krisens härjningar känner de flesta sig med rätta som mer offer än förövare.

Kloka politiker inser att det måste till andra typer av incitament än tvångsmedel för att få fram det där extra av nationell insatsvilja. Om uppoffringar ska göras måste logiken finnas på plats. Till exempel i form av en plan för i vilken ordning saker och ting ska förändras och rättas till och hur uppoffringarna ska fördelas.

Kennedys fråga borde kompletteras. "Fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land. Men försäkra dig först om att ingen har lurat dig!" När politiker är hjälplösa söker de ofta symbolfrågor vars lösning framställs som betydelsefulla utöver alla proportioner.

Sven-Åke Olofsson
sven-ake.olofsson@hd.se