Om den blågula nationalismen

Jag har aldrig känt mig så blågul som på ett tåg i Berlin.

Det var sommaren 2006 och för en dag var Berlin en svensktalande stad, som om Gustav II Adolfs kringresande invasionssällskap återvänt från 1600-talet, minus det blodiga skövlandet, plus den VM-sponsrande ölen. Även jag bar en gul, syntetisk, svettig tröja. Några paraguayaner, våra motståndare i denna VM-match, såg vi inte till. Det var gult, gult och gult – och däremellan någon Berlinbo i en hörna, med förskrämd blick.

I mig kom och gick känslor av gemenskap och fångenskap. I ena stunden: en stark samhörighet. I andra: instängd i en flock av cromagnonmänniskor som skrek könsord och kastade snus.

En mirakulös Ljungberg-nick senare blev det varm sommarnatt och vi tog en currywurst nära Tiergarten, fortfarande gula och blå.

Vi är just nu mitt uppe i den svenskaste av tider. Det är Loreens eufori, ”fy fan vad vi är bra” på lastbilsflak, Zlatan i EM och snart små grodorna. Det är vårt namn som ärat flyger över höjden och det är små flaggor i nationaldagsbakelser. Och det jag kände på det där tåget i Berlin kommer tillbaka. En slags manodepressiv nationskänsla. Av och på, förtjust och generad, inifrånblick och utifrånblick – omvartannat. Och denna ambivalens tycks återkomma i många svenskars både självgoda och prövande hållning till vad vi är. Vi kan sitta i fjärran hotellbarer och lägga ut texten om vår överlägsna föräldraförsäkring, vår fina betong i fundamentet till Jesusstatyn i Rio och vår nära vänskap med Robyn. Men vi kan också med iver dissa vår usla brödkultur, vårt flipflopande under kriget eller vårt pubertala förhållande till sprit.

Det suckas ofta och mycket från Jimmie Åkesson och hans vänner om att svenskar använder ordet ”osvenskt” för att beskriva något positivt. Men då missar man något av det som är fint med det föränderliga fenomen som är svenskhet. Osäkerheten i självgodheten, självpryglet i självförhärligandet. Det finns mycket gott med USA men dit hör inte tendensen att likställa ordet ”unamerican” med ren ondska.

1900-talet var nationalismens århundrade. Striden stod om demokrati och fascism, kommunism och kapitalism, men alla dessa kretsade kring förhållandet till nationen. En nationalism som gick i psykos när Hitlers nazityskar krävde mer lebensraum. I krisens Europa 2012 syns skrämmande nog både nazism och kommunism, i Greklands fall lite av varje, men synligare är nationalismen. När den enskilda nationens makt krymper och ställs mot EU, G20, FN, Nato och en global marknad prövas demokratin. De rädda i den utvecklingen, de som är mest osäkra på sig själva, försöker desperat hålla fast i något som alltid har flutit. Den som vet vad nationalismen kan göra med oss människor, när den lämnar nationaldagsbakelsen och landar i en stridsvagn, vet att det därför finns fog att bekymra sig. Nationalism kan vara oförarglig som en slöjdad grötslev men kan också bli en galenskap för miljoner, en ursäkt för allt. Att så många svenskar förmår att gå in och ut ur sin svenskhet, som en av flera identiteter – är därför att betrakta som ett friskhetstecken.

Jag hittade den där gula VM-tröjan från Berlin, med currywurstfläck och allt, i en bananlåda på vinden förra helgen. När den åker på igen är oklart. Men det blir inte imorgon, när vi möter Ukraina, för då spelar hemmalaget i gula tröjor.

Vi möter det land i världen som kanske har fått sätta till flest liv när det slitits mellan mycket olika, men nationalistiskt laddade, ideologier.

Undrar om fansen i Kiev också kallar sina hjältar för blågult.

Peter Fällmar Andersson
peter.f.andersson@hd.se 042-489 93 97