Tror han att historien kommer att ge honom kredd?

De gamla gruvgångarna löper som ett rutnät under Bjuv. Numera är de vattenfyllda.

De människor som slet där nere, svarta i nyllet och med en risk för ständiga ras, har fått sitt äreminne i form av gruvmuseet i Bjuv.

Håkan Juholt vandrar runt på museet i grå kavaj och uppknäppt skjorta. Frissan är som alltid knivskarp, som en keps i granit.

Det är bara månader sedan han sprang gatlopp genom Sverige.

Juholtaren.

Nu går han här i Bjuv. Med en ynka ledarskribent i hasorna, som undrar hur historien om honom kommer att skrivas. Som en parentes med clownnäsa, rätt och slätt? Som ett symptom på en sjukdom i S-kroppen? Som ett offer för högersossar och mediedrev? Eller, och här håller Håkan Juholt tummarna så att de vitnar, som en stirrig, men nyttig koffeinkick för ett sömngångarparti?

Tage Erlander var partiordförande i Sveriges största parti i 276 månader. För Håkan Juholt blev det tio månader. En resa som innehöll mer applådåskor! passion! skandaler! personintriger! och häckel! än någon svensk politiker upplevt på så kort tid. Och så till sist: kicken. Kriget kom och det fanns ingen som ville ta en kula för honom.

– Jag har inte läkt som människa. Men jag får leva med att folk säger att jag i stort sett är lobotomerad, säger han.

Håkan Juholt fortsätter få inbjudningar från s-föreningar i hela Sverige. Och han sitter kvar som riksdagsledamot. Han är i nordvästra Skåne för att göra studiebesök på båtarna i Helsingborg och för att prata med partivänner i Bjuv och Åstorp.

– Det är mig fullständigt främmande att söka jobb i en bankförening.

Han ser mig skriva ner det där nålsticket mot Thomas Östros och skrattar.

– Varför fick jag gå? Kanske för att jag inte kan låta bli den sortens kommentarer.

Han pendlar mellan självkritik och självtröst.

– Jag är väl medveten om mina tillkortakommanden. Jag klarade inte uppgiften. Det måste sägas. Lika lite som min företrädare klarade uppgiften.

Men fick han något gjort? Han tycker det. Han menar att han under sin korta tid satte en ny dagordning. Det politiska samtalet gled från skattesänkningar till en oro för brister i välfärden. Och han tror att han spelade en roll där. Tror han att historien kommer att ge honom något slags kredd för det? Svaret kommer snabbt.

Nej.

Idén om att Håkan Juholt fälldes av ett mediedrev som skedmatades av bittra högersossar, gror ännu där ute i s-leden. Men så länge Stefan Löfven har fina opinionssiffror och inte gör en alltför skarp högergir hålls tanken i schack. Under våren har det kommit ut två böcker om socialdemokratin, den förre finansministern Kjell-Olof Feldts "En kritisk betraktelse" och författaren och ekonomen Carl Hamiltons "S-koden". Kjell-Olof Feldt är mycket kritisk mot det lyckorike som Håkan Juholt utlovade. Men han skriver också att höstbudgeten från 2011 innehöll "flera viktiga uppslag", som en statlig riskkapitalfond och kloka principer för en framtida skattepolitik. En otippad nick åt Juholts och Waidelichs mest konkreta verk. Från Feldt – länge partiets högerspöke.

Carl Hamilton å sin sida skriver om ett parti som mötte motgångar först när det tappade kontakten med sina övertygelser. De politiska motståndarna slutade anklaga Socialdemokraterna för att vara socialdemokrater, i stället gick kritiken ut på att de inte längre var socialdemokrater. Det var mot denna känsla som Håkan Juholt tog spjärn när han först möttes av applåder. Men när de lena orden inte backades upp av konkreta förslag växte missnöjet – i takt med att grodorna blev fler och vännerna färre. Och frågan, den stora frågan, är om Håkan Juholt har gjort dessa sina kära kollektiva s-drömmar mer nytta än skada.

– Jag ville ju bara peka ut en färdriktning. Allting skulle ju inte göras direkt, säger han medan vi står och glor på en ledsen grushög vid gruvmuseet.

När Håkan Juholt valdes till partiledare höll han ett tal om att aldrig vika ner sig. Han pratade om Tom Pettys "I won't back down". Jag frågar honom vilken låt som bättre skulle sammanfatta hans tid som partiledare. Först protesterar han. Principiellt känner han att han aldrig slutat stå för sina ideal. Men sedan börjar han skratta med hela kroppen. Och så pratsjunger han Beatles:

– Help, I need somebody, help, not just anybody, help, you know I need someone. Help!

Peter Fällmar Andersson
peter.f.andersson@hd.se 042-489 93 97