EU-bidrag - en gren för byråkratiska finsmakare

Att Sverige är bäst i ekonomiklassen borde ge statsministern råg i ryggen att bli tydligare och mindre diplomatisk om var våra smärtgränser går för EU-projektet, skriver Sven-Åke Olofsson i sin söndagskrönika.

Den som i dessa tider närmar sig den Europeiska Unionen får lätt intrycket av att den är en akutenhet för livsuppehållande åtgärder för Greklands ekonomi och för att förhindra att Italien, Spanien, Portugal, Irland och andra patienter blir lika sjuka. Och hela tiden träter man om vad som är rätt vårdinsatser, hur mycket de ska få kosta och hur dessa kostnader ska fördelas. Allt medan patienterna inte vill ha vård, kräver alternativ vård, inte vill betala för den samtidigt som de ekonomiska doktorerna sakta börjar tappa tron på vad de håller på med.

Men när detta stora drama pågår lever det gigantiska EU-projektet vidare.

EU:s årsbudget uppgår till nästan 150 miljarder euro. Och medan EU:s ledare talar om den akuta ekonomiska krisen, som nu på toppmötet 28-29 juni, betalas pengar ut i ett kretslopp från medlemsstaterna till Bryssel och från Bryssel till medlemsstaterna. Mycket går till jordbruk och landsbygdsstöd, över 40 procent av budgeten närmare bestämt. Och värre har det varit. På 70-talet handlade det om 70 procent! En fransk president, vars land tar emot mest, vågar inte stöta sig med de mäktiga jordbruksintressena som inte drar sig för att sätta nationen i kaostillstånd om de känner sig hotade.

När den ekonomiska krisen nu vänder upp och ner på EU borde detta vara starka incitament till att pröva och ompröva vad man håller på med inom alla sina verksamhetsområden. Men reflexen är som vanligt - extra av allt. Och följdriktigt vill man spetsa den svenska medlemsavgiften med ett antal miljarder. Statsminister Fredrik Reinfeldt har helt rätt när han tror att detta inte låter sig sväljas utan vidare på svenskt håll.

Och på svensk hemmaplan tar faktiskt Moderaterna initiativ. Man ska lägga fast en EU-plattform, tänka igenom vilket EU vi vill ha och vad vi vill hantera själva. Moderaterna talar i sina direktiv till utredningen, som leds av Hans Wallmark, riksdagsledamot från Ängelholm, om att EU:s budget ska bli mer tillväxtorienterad i stället för att reflektera tidigare jordbruks- och industristrukturer. Lika klokt som svårgenomförbart med tanke på motståndet från den sydeuropeiska länderna.

Förhoppningsvis får Wallmark och hans utredning efterföljare i andra partier. Åtgärder som befrämjar tillväxt, klimatförbättringar och miljö, att anständigt ta hand om flyktingar, bra livsmedel, god djurhållning, brottsbekämpning, rättstrygghet och mycket annat borde inte vara svårt för partierna att ställa sig bakom.

EU-bidrag har blivit en gren för byråkratiska finsmakare. Mycket borde återföras till nationell nivå i stället för att sända pengar till och från Bryssel. Sverige betalar årligen mellan 25 och 30 miljarder kronor till EU:s budget. Och får tillbaka mellan 10 och 15 miljarder som främst går till jordbruket.

EU:s chefstjänstemän utvecklar stor beskäftighet när de vill att vissa medlemsstater ska dra åt svångremmen in till sista hålet. EU:s ledare borde, av andra skäl, överväga liknande rekommendationer till EU-kommissionen. EU är oerhört viktigt som ett forum för samverkan men när det gäller utförandet av vad man är överens om är EU inte en lika självklar koordinator. Exemplet med euron förskräcker. Här fanns ett större fokus på prestigen att göra unionen så stor som möjligt i stället för att kontrollera att medlemsstater kunde uppfylla förpliktelserna.

Att Sverige är bäst i ekonomiklassen borde ge statsministern råg i ryggen att bli tydligare och mindre diplomatisk om var våra smärtgränser går för EU-projektet. Mönstereleven borde bli en värsting när det till exempel gäller kritiken av jordbrukspolitiken...

Sven-Åke Olofsson
sven-ake.olofsson@hd.se