Har det statliga tillgänglighetsarbetet havererat?

Alla har något att vinna på att tillgänglighetsarbetet snabbas på, skriver Jörgen Lundälv.

Myndigheternas passiva inställning till att göra miljöer tillgängliga för personer med funktionsnedsättningar i samhället är förödande. Ännu mer tragiskt är det att ansvariga i de statliga myndigheterna inte i större utsträckning använder sig av den kunskap och erfarenhet som finns i funktionshindersrörelsen i Sverige.

Medierapporteringen om tillgängliga miljöer i samhället för personer med funktionsnedsättningar har i sommar handlat om att Sveriges Radio konstaterat att många bensinstationers tankanläggningar inte är tillgängliga för personer med rörelsenedsättningar. Tidningar har också skrivit om myndigheten Handisams rapport ”Så tillgänglig är staten” som visar på i vilken utsträckning som statliga myndigheter gjort sina verksamheter och miljöer tillgängliga för alla medborgare i samhället. Det är en relativt dyster läsning att tal del av. Redan år 2010 skulle tillgänglighetsmålen vara uppfyllda men de som drabbas av utanförskap och hinder i olika miljöer har knappast märkt någon större skillnad till förbättringar. I Sverige finns en nationell strategi för funktionshinderspolitiken för åren 2011-2016. Det finns en uppenbar risk för att hela strategin kan äventyras i och med att det statliga arbetet med tillgänglighetsfrågorna nu havererat.

I den undersökning som Handisam gjort svarade 38 procent av myndigheterna att de haft kontakt med funktionshinderorganisationer och använt sig av deras kunskap och erfarenheter för att göra sin egen myndighet mer tillgänglig under år 2012. Under år 2010 var det 35 procent av myndigheterna som hade tagit sådan kontakt. Myndigheterna tolkar också tillgänglighet som att detta bara handlar om fysisk tillgänglighet och tillgänglig information. En majoritet av myndigheterna glömmer bort att myndigheternas verksamheter också ska vara tillgängliga. Stiltjen på området är uppenbar och som utomstående observatör och forskare på området är det möjligt att konstatera att risken för kränkningar, utanförskap och isolering förstärks hos många personer med funktionsnedsättningar. Även deras närstående drabbas av myndigheternas passiva insatser.

Alla har något att vinna på att tillgänglighetsarbetet snabbas på. Det lär knappast räcka med de lyckönskningar som Handisams generaldirektör ger myndigheterna i den nya rapporten om vad man vet om otillgänglighet i välfärdssamhället.

Jörgen Lundälv

docent i socialt arbete och funktionshinderforskare

Institutionen för socialt arbete

Göteborgs universitet