På omöjligt uppdrag

Kofi Annans fredsplan lever på lånad tid. Moskva kan avgöra Syriens öde, men fler behöver göra eftergifter, skriver Peter Fällmar Andersson.

"De sköt på allt som rörde sig". "De satte handfängsel på civilpersoner och sköt dem i huvudet". "De brände affärer och hus där det fanns familjer".

Brittiska Observer fick i helgen dessa ögonvittnesskildringar från Treimsa. En liten stad vars namn nu far över jorden som platsen för ännu ett blodbad. Samtidigt talar FN-observatörer om massgravar. Konflikten i Syrien ska nu ha tagit 17 000 människoliv.

I dag vänds världens blickar återigen mot Ryssland. Kofi Annan, FN:s och Arabförbundets Syriensändebud, ska möta utrikesministern Sergej Lavrov. Annan kommer till ett pressat Kreml som har fullt upp just nu. På kort tid har den ryska duman, för att kväsa oppositionen, antagit lagar som bland annat stämplar flera politiska organisationer som "utländska agenter". Mordet på en advokat, som avslöjade ett skattesvindleri, hotar att utlösa en diplomatisk kris med USA. Och samtidigt är Kreml fortsatt plågat av USA:s planerade missilförsvar i Europa.

Trots detta är bevakningen av Syrien, enligt Sveriges radio, intensiv i ryska medier. Men bilderna i rysk tv ser inte ut som de på svensk tv. Ryska reportrar följer med regeringstrupperna och målar upp en bild av hjältar som kämpar mot "terrorister" med amerikanska vapen.

Att Kofi Annan skulle åka hem från Moskva med ett leende på läpparna framstår som osannolikt. Läget är fortsatt låst. Storbritannien har föreslagit sanktioner mot Syrien, men Ryssland och Kina, båda med vetorätt i säkerhetsrådet, vägrar medverka. Båda dessa länder vill, av ren självbevarelsedrift, undvika krav på regimskifte i demokratiskt tvivelaktiga länder. Ryssland har starka historiska band med Syrien och vill heller inte se syriska islamister inspirera muslimer i södra Ryssland. Utöver det har varje land sin favorittyrann, vars stabila regim man hyllar. Ofta är det en tyrann som köper dyra vapen och är gästfri nog att hysa någon militärbas. Här har västländerna svårt att sitta på höga moraliska hästar efter den arabiska våren.

Regimen i Damaskus har jämförts med ett smältande isblock. Alawiterna, den religiösa minoritet som al-Assad tillhör, är den intakta kärnan i det blocket. Kring denna kärna finns trogna sunnitiska militärer, varifrån det nu har börjat falla av isflagor. Soldater deserterar, en brigadgeneral har lämnat och ambassadören i Irak har hoppat av. Denna smältprocess kan till sist leda till en palatskupp, som är lätt att välkomna, även om den lär innebära nya svåra slitningar.

Kofi Annan brukar tillbringa lata sommardagar på sin frus föräldrars sommarställe på Gyön i Blekinge. Den här sommaren är annorlunda. Hans fredsplan har gjorts till åtlöje av al-Assad, men är ändå det hopp som finns. Vladimir Putin måste ta sin allt blodigare hand ifrån regimen, men för det krävs eftergifter av fler länder än Ryssland. USA bör svälja sin stolthet och låta Syriens närmast allierade, diktaturen i Iran, få spela sin roll. Förhoppningsvis har Kofi Annan ändå någon trevare med sig till Moskva.

FN:s observatörer fortsätter räkna de döda i Syrien. Även Bashar al-Assads dagar bör rimligen vara räknade. Men då måste svetslågan fortsätta riktas mot det där isblocket.

Peter Fällmar Andersson
peter.f.andersson@hd.se 042-489 93 97