Vatten viktigare än olja

Daniel Braw skriver om vattenbristen i Mellanöstern och Nordafrika. Ännu ett hot mot den politiska stabiliteten.

SMHI:s webbsida bjuder i dessa dagar knappast på några upplyftande artiklar: ”Regnigt veckoslut”, ”Rekordhöga vattenflöden”, ”Skyfall har blivit vanligare” och ”Dags att sammanfatta två regniga juliveckor” lyder några av rubrikerna. Men liksom skolbarn förut påmindes om de svältande barnen i Afrika när de reste invändningar mot skolmaten, kan man för proportionernas skull erinra sig om att det faktiskt finns sådant som är värre än nederbörd. Ingen nederbörd, till exempel – eller brist på vatten som hotar att destabilisera en hel region.

Och detta är inget hypotetiskt scenario, utan den faktiska situationen i dagens Mellanöstern. Samtidigt som inbördeskriget rasar i Syrien, Libyen har genomfört ett historiskt val och den politiska utvecklingen i Egypten tar den ena märkliga vändningen efter den andra, pågår en långsammare men inte mindre betydelsefull utveckling: vattnet håller på att ta slut. Av de sexton stater i världen som är mest utsatta för så kallad vattenstress befinner sig samtliga i Mellanöstern och Nordafrika. ”I Mellanöstern”, har Lester Brown vid Earth Policy Institute skrivit, ”upplever världen den första kollisionen mellan befolkningstillväxt och tillgång till vatten på regional nivå.” Den arabiska våren är revolutionär på många sätt, men denna kollision rår den inte på.

Det är inte precis någon ny upptäckt att det råder ett vattenproblem i Mellanöstern. Den som besöker Döda havet, till exempel, kan inte undgå att notera hur moderna anläggningar som en gång byggdes vid stranden numera ligger en bra bit ifrån vattnet, eller bryggor som leder ut i tomma intet. Så har också fjorton kubikkilometer vatten försvunnit sedan 1980.

Inte heller är det någon ny upptäckt att den oundvikliga konkurrensen om naturresurser bidrar till att göra en redan explosiv politisk mix ännu mer riskfylld. ”Vatten är den mest värdefulla tillgången i Mellanöstern, till och med mer värdefull än olja”, skrev brittiska BBC:s analytiker Roger Hardy för tretton år sedan. ”Bristen på vatten har bidragit till de regionala spänningarna och är en förstärkande orsak i den israelisk-palestinska konflikten.”

Även om det finns en politisk medvetenhet om situationens allvar, och projekt av alla möjliga slag har iscensatts för att råda bot på vattenproblemet, är dock frågan knappast närmare sin lösning. Både politisk och medial uppmärksamhet tenderar också att riktas mot mer spektakulära fenomen, som krig och självmordsbombningar. Men efterfrågan på vatten i Saudiarabien beräknas till exempel stiga med 25 procent fram till 2020, och i Jordanien kommer enligt Världsbankens beräkningar vattentillgången att ha sjunkit från 200 kubikmeter per capita till 91 kubikmeter om 30 år. Samtidigt fortsätter befolkningen att växa.

Vad detta innebär för ekonomier som redan går knackigt, för politiska eliter som redan kämpar för att upprätthålla sin legitimitet eller för stater som redan ligger i luven på varandra går lätt att föreställa sig. ”I framtiden kommer den främsta geopolitiska resursen i Mellanöstern att vara vatten snarare än olja. Situationen är alarmerande”, som den schweiziska utrikesministern Michelle Calmy-Rey sa i samband med presentationen av en rapport i frågan. Det kan vara något att minnas nästa gång det regnar.

Daniel Braw