Soldater för säkerhet när företag sviker

Elsiabeth Braw skriver om ögonblicket när världen insåg privatiseringens begränsningar.

Häromdagen tog min son och jag pressbussen och åkte till Londons Olympic Park för att hämta mitt OS-presskort. Vi förenade nytta med nöje genom att helt ensamma åka i OS-bussen, som till min sons förtjusning körde i OS-filen. Där får inte ens regeringen – med undantag för David Cameron och fem andra ministrar – åka.

När vi kom fram hälsades vi av särdeles hjälpsamma soldater. Alldagligt? Ingalunda. Soldaterna i OS-tjänst är det hetaste ämnet i Storbritannien just nu. Egentligen skulle säkerheten kring OS i huvudsak garanterats av G4S, den internationella säkerhetskoncernen. 10 000 säkerhetsvakter hade G4S fått kontrakt av staten för. När jag för ett par månader sedan intervjuade firmans chef för OS-säkerhet meddelade han utan darr på rösten att hans team redan hade intervjuat 20 000 kandidater och höll på att utbilda de 10 000.

Ja, så blev det nu inte. Antingen ljög G4S-chefen eller beslutade flera tusen potentiella säkerhetsvakter att de inte längre var intresserade. Hur som helst, förra veckan meddelade inrikesminister Theresa May at G4S saknade 3500 vakter och att staten skulle kalla in soldater. Vilken ironi för soldaterna: försvarsdepartementet har just aviserat en enorm nedskärning inom landets militärstyrkor. En femtedel av försvaret ska bort; bara 82 000 soldater blir kvar.

Vilken tur att soldaterna fanns att tillgå nu när världens största säkerhetsbolag misslyckades med sitt säkerhetsuppdrag. En styrka på 82 000 soldater är nämligen inte så mycket. Om Irak- och Afghanistan-krigen fortfarande var i sina intensiva skeden skulle försvaret inte ha 3500 soldater som enkelt kunde sättas in.

G4S skäms, säger dess chef, och det måste dessutom betala en straffavgift till staten. Men själva betalningen för kontraktet tänker firman behålla. Vår partner gör sitt bästa, säger inrikesminister May, fast G4S fortfarande inte kan säga hur många säkerhetsvakter det kommer att kunna anställa och militären denna vecka informerade ytterligare 1200 soldater att de kan få göra OS-tjänst. Partner? Vilken eufemism. Partner i äktenskap, affärer eller varför inte brott har samma mål. Staten och G4S har inte samma mål. Staten vill att OS ska vara säkert; G4S vill tjäna pengar. Det är alltid samma spänning när staten lägger ut tjänster på entreprenad: staten har ett mål, det privata företaget ett annat, nämligen vinst.

Det är inte syndigt att vara intresserad av pengar: det är ju så företag fungerar. Men London-OS har med all önskvärd tydlighet visat att den fiffiga uppfinning som ska lösa statens problem inte är så fiffig. Faktum är att den kan vara både dyr och farlig. OK, soldater kostar mer än säkerhetsvakter. Men de tar sitt jobb på allvar, är stolta över sin insats – och de infinner sig när arbetet ska utföras. G4S vet inte ens om de säkerhetsvakter man lyckats leja verkligen kommer att infinna sig.

London-OS kommer att bli storslaget. OS-området är snyggt, modernt och effektivt ordnat. Hela staden har gjorts om till busstransportnätverk för OS. Och även om de olympiska spelen inte ger några enastående resultat kan vi minnas London 2012 för en sak: det var ögonblicket när världen insåg privatiseringens begränsningar.

Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com