Drömmen om Det Stora Partiet

Att få till stånd politiska bröllop mellan partier är oerhört svårt. Kärleken infinner sig liksom inte.

Politikens rötmånadsfråga är partisammanslagningar. Varje sommar dyker den upp för att därefter snabbt stuvas undan med motiveringen att det inte är aktuellt, för sent eller för tidigt.

Att få till stånd politiska bröllop mellan partier är oerhört svårt. Kärleken infinner sig liksom inte, det blir för mycket av resonemangsäktenskap. Inledningsvis finns alltid en frestelse där som närmast är en politisk reflex, nämligen att stort alltid är bättre än litet. Men sedan radas invändningarna upp. Viktiga intressen kommer inte att bli representerade om mindre partier försvinner, är ofta huvudinvändningen.

Mindre öppet talas det om starka interna skäl. Politiken är bland mycket annat en födkrok för många och försvinner partier försvinner politiska jobb. Och så väcker förslag om partisammanslagningar alltid en slumrande ideologisk debatt. Folkpartister, centerpartister och kristdemokrater är rädda för att tvingas bli moderater på kuppen eftersom det största partiet blir dominerande.

Denna sommar var det den ledande folkpartisten Carl B Hamilton som återkom till sammanslagningstemat.

– Den potentiella vinsten är enorm. Ett stort alliansparti skulle efter 2018 dominera svensk politik för överskådlig tid och bli utgångspunkten för all inrikespolitik... Socialdemokraternas historiska dominans under 1900-talet skulle sannolikt för gott kunna ersättas av Allianspartiets, anser Hamilton.

Det är synd att säga att han väckte entusiasm. Hamiltons partiledare Jan Björklund var kategorisk.

– Det där är en diskussion som förs ibland, men jag tror inte på den. Tillsammans fick vi ungefär 47 procent av väljarna, bildar man ett parti så får man inte en så stor väljarandel. Det skulle inte fungera.

Lika skeptiska röster kom från Centerpartiet och Moderaterna. Fler partier skapar dynamik. Och sammanslagningar kan inte kommenderas fram uppifrån.

Det sistnämnda har Folkpartiet och Centerpartiet gedigen erfarenhet av. 1973 engagerade sig centerledaren Thorbjörn Fälldin och folkpartiledaren Gunnar Helén hårt för en sammanslagning av de två partierna. Centern var då ett stort parti med 25 procent av rösterna och det nya Mittenpartiets ledare skulle bli Fälldin. Men när det kom till kritan satte sig centerorganisationen på tvären med eftertryck. När frågan skulle avgöras blev det ett tvärt nej och därmed var frågan i stort sett död för decennier framåt.

Den som vill se ett stort alliansparti eller för den del ett rödgrönt parti måste se till att kraven på ett samgående kommer underifrån och växer till sig i partiapparaten. Ingen politisk ledare kommer att lyckas trycka in sitt parti i ett samgående mot partifolkets vilja. Carl B Hamiltons argument om att det nya skulle bli stort, starkt och lockande biter inte av den enkla anledningen att det verkar för fingerfärdigt och egennyttigt.

Även om partier i dag är mer pragmatiska än idéstyrda vårdas trots allt det ideologiska arvet. Den som inte tror det behöver bara lyssna på partikongresser. Det kan invändas att det ofta är ord som inte realiseras i handling men för många politiker finns här något som de anser skänker uppdraget en ädlare dimension. Man vill se ett samhälle som präglas av vissa värden. Ju färre partier desto mer förstening inträder och risken ökar onekligen för att många inte skulle känna sig hemma där.

Möjligen kan vi framöver komma att få se en och annan valallians för att rädda röster till ett block om ett litet parti inte tycks ha en chans att komma in i riksdagen, men det är nog allt. Och när en samborelation mellan olika partier upplevs som alltmer tryckande är det inte precis ett bröllop man siktar in sig på...

Sven-Åke Olofsson
sven-ake.olofsson@hd.se