Från oersättlig till ointressant

Tolkar som har varit ”oersättliga” för den svenska insatsen, har nu med andra ord blivit helt ointressanta. Det är inte särskilt imponerande, skriver Daniel Braw i en Utblick.

Den stora Natoinsatsen i Afghanistan har på det hela taget varit ett misslyckande. Talibanerna har inte besegrats, någon stabil ordning har inte etablerats och i de deltagande länderna är den stora frågan hur man ska kunna dra sig ur konflikten under värdiga former.

Om insatsen hade kunnat lyckas kan man ha olika meningar om, men en sak kan man i alla fall vara säker på: den hade inte kunnat åstadkomma en bråkdel av vad som nu trots allt har åstadkommits om det inte hade varit för de lokalanställda tolkarna. Det finns, hur otroligt det än kan tyckas somliga, länder och områden där engelska helt enkelt inte förslår särskilt långt.

Och saknas förmågan att kommunicera med lokalbefolkningen, hjälper det inte hur mycket materiel man än har. ”Jag skulle vilja påstå att de är oersättliga för att vi ska kunna bedriva operationer på ett effektivt sätt. Kan vi inte prata med civilbefolkningen förbrukar vi bara en massa diesel när vi är ute och kör, och kommer hem utan tillräcklig information”, sa överstelöjtnant Per Carlsson, ställföreträdande chef för den svenska styrkan i Afghanistan, till Svenska Dagbladet i veckan.

Med all respekt för de deltagande soldaternas uppoffringar, tar tolkarna dessutom större risker. Som en afghansk tolk berättade för BBC gör de sig till ovänner med tre olika grupper. Lokalbefolkningen ogillar starkt att de arbetar för ”de otrogna”, hedningarna, den afghanska statsapparaten misstänker dem för att vara spioner och ur talibanernas perspektiv är de förrädare som förtjänar döden. Tolkarna gör sig, kort sagt, omöjliga i sitt eget hemland.

Därför blir frågan om den internationella insatsens avslutning för dem inte bara ekonomisk eller strategisk, utan existentiell. När den internationella militära närvaron upphör löper de stor risk att bli dödade, inte främst för sina individuella gärningars skull utan för att de tillhör ett för många förhatligt kollektiv.

Och därför gör också den njugghet med vilken deras farhågor har bemötts ifrån svenskt håll ett ganska taffligt intryck. Frågan skickas runt: Försvarsmakten hänvisar till regeringen, som hänvisar till Migrationsverket, som hänvisar tillbaka till regeringen. Man gör det till en procedurfråga – ansökan om asyl kan inte behandlas nu, och förresten kan en grupp inte lämna in en gemensam ansökan. Och förresten har alla lokalanställda, inklusive tolkarna, fått riskerna klargjorda för sig. Skulle de stryka med är det något de borde ha varit medvetna om kunde hända. Migrationsminister Tobias Billström bedömde det rentav som ”helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det”.

Tolkar som har varit ”oersättliga” för den svenska insatsen, har nu med andra ord blivit helt ointressanta. Det är inte särskilt imponerande. Om inte annat har insatsen i Afghanistan pågått så länge, och problematiken med lokala översättare varit så välkänd, att frågan om vad som ska hända med tolkarna efter kriget kunde ha avgjorts för länge sedan. Men om detta är den anställningspolicy Sverige ska följa vid internationella insatser, gör tolkbegåvningar nog klokt i att söka andra arbetsgivare. Med följden att svenska trupper förbrukar ännu mer diesel och når ännu mindre resultat.

Daniel Braw