Söndagskrönikan: Om vem som ska få göra vad i samhället

Politikerna måste vara ytterst tydliga och absolut inte uppmuntra att polistjänster privatiseras. Det finns anledningar att vara högtidlig. Här handlar det ytterst om medborgarens rätt, samhällets skyldighet och demokratins fundamenta, skriver Sven-Åke Olofsson i Söndagskrönikan.

Det finns debatter som är värda ett bättre öde än att flamma upp en solig julidag i Almedalen och sedan släckas i floden från alla andra utspel. "Polis till salu", hette ett seminarium just i Almedalen som arrangerades av Polisförbundet. Den frågan som ställdes var lätt bisarr; Hur ska polisen konkurrera på den växande marknaden av privata bolag som sköter brottsutredningar och erbjuder trygghetstjänster?

Hur ska polisen kunna konkurrera?! Det är polisen som svarar för brottsutredningarna i det svenska samhället och som genom sin närvaro ska erbjuda just trygghet. Men bilden har snabbt förändrats. Privata säkerhetsföretag har i dag fler anställda än polisen. Detta är gott och väl så länge man pratar om traditionella väktartjänster. Men marknaden håller på att ändra karaktär. Och att detta sker har delvis sina orsaker i att polisen inte klarar av sitt uppdrag fullt ut.

Vad Polisförbundet ville väcka uppmärksamhet kring tidigare i sommar var att det nu satsas mycket på privata brottsutredningar. Enligt branschorganisationen Sweguard är det just försäljningen av brottsutredningar som växer mest.

Skälet till detta kan vara dubbelt. Dels naturligtvis att polisen lägger ner många utredningar eller att de drar ut på tiden. Men det kan också vara så att företag som råkat ut för brott vill ha utredningen helt i sin hand, dithän att man kanske inte alls lämnar över materialet till polisen utan föredrar att hantera ärendet själva.

Men huvudinvändningen mot privata brottsutredningar är trots allt att de förstärker ojämlikheten inför lagen. Den finns där gud bevars redan. Den som har stora ekonomiska resurser kan aktivera stora juridiska resurser till sitt försvar.

Rikspolischef Bengt Svenson tycks se privata utredningar som ett komplement till polisen. Men ett rättssamhälle måste dra klara gränser. Mardrömmen är att polisen alltmer snävar sig in i någon slags kärnverksamhet och att medborgarna sedan får köpa trygghetstjänster om de har råd. Till sist kommer detta att urholka förtroendet för polisen totalt. Polisförbundets ordförande Lena Nitz säger att polisen alltid måste vara det bästa alternativet. Helt rätt! Men så är det ju inte alltid och det måste politiker och polisledningar och fack ta ett handfast ansvar för. En liten bit på vägen har vi kommit genom att svensk polisdebatt inte längre bara handlar om fler poliser utan även om hur polisen leds, organiseras, arbetar och hur det står till med arbetsmoral och arbetstillfredsställelse.

Ett sätt att parera riskerna är att hårt reglera vad som får förekomma i form av privata brottsutredningar och att dessa ovillkorligen ska underställas polisen om brott uppdagas. Utredare måste självfallet arbeta på ett etiskt och anständigt sätt men det ter sig gåtfullt hur detta ska kunna kontrolleras.

Politikerna måste vara ytterst tydliga och absolut inte uppmuntra att polistjänster privatiseras. Det finns anledningar att vara högtidlig. Här handlar det ytterst om medborgarens rätt, samhällets skyldighet och demokratins fundamenta.

Vad som kan driva på utvecklingen är naturligtvis att privata bolag gör ett bättre och snabbare jobb än polisen och att vi inom en del av rättsväsendet skulle få vad vi inte accepterar inom den offentliga vården, nämligen en gräddfil för den med pengar. Polisförbundet gör rätt i att ta konkurrensfrågan på största allvar - inte minst för att det är många av de bästa poliserna som hoppar över till säkerhetsföretagen. Men gör polisledningen och politikerna det? Den frågan är värd ett rejält svar när sommar och semester går över i höst och arbetsvardag igen.

Sven-Åke Olofsson
sven-ake.olofsson@hd.se