Idrott bryter ned fördomar

Sanningen är att detta OS tillhör damerna från Mellanöstern. Tre länder – Saudiarabien, Qatar och Brunei – skickar i år för första gången kvinnliga deltagare till OS, skriver Elisabeth Braw i dagens Utblick.

Denna vecka vann Heather Stanning Storbritanniens första guldmedalj i London-OS. Stanning är inte bara duktig på att ro: hon är också artilleriofficer och kommer inom kort att skickas till Afghanistan.

Stanning är inte den enda imponerande kvinnan i London-OS. Sanningen är att detta OS tillhör damerna från Mellanöstern. Tre länder – Saudiarabien, Qatar och Brunei – skickar i år för första gången kvinnliga deltagare till OS. I enlighet med sina hemländers regler bär alla utom en huvudbonad. Men nej, sade det internationella judoförbundet till Saudiarabiens judoutövare Wodjan Ali Seraj Abdulrahim Shahrkhani: det är en säkerhetsrisk att tävla i slöja. Shahrkhani kunde antingen tävla utan slöja och göra judoförbundet tillfreds eller ha kvar slöjan och inte tävla – och göra Saudiarabien tillfreds. Hennes (kvinnliga) medtävlande ställde dock upp för henne och meddelade att de inte såg något problem med att hon tävlade i slöja. Internationella OS-kommittén förhandlade fram en kompromiss och nu får Shahrkhani vara med.

Shahrkhani är numera världskänd, men kvinnor i Mellanöstern ligger i det tysta bakom en smärre sportrevolution. Nyligen intervjuade jag prinsessan Haya av Jordanien, gift med Dubais regent. Prinsessan Haya är dotter till Jordaniens förre kung, Hussein, och som tonåring överraskade hon pappa med att välja en karriär i hästhoppning. Visst, hon gick på bra skolor och fick examen från Oxford University, men hästhoppningen var hennes sanna kärlek. Hon tävlade i Sydney-OS och är nu president för det internationella hästsportförbundet. (Hon är också den enda kvinnan i Jordanien som har lastbilskörkort.) ”Sport ger kvinnor makt”, sade prinsessan till mig. ”Vad sport gör för kvinnor är unikt. Det bryter ned fördomar och ger kvinnor en plattform. Och deras familjer, hemorter och länder blir stolta över dem.”

Iran har enastående kvinnor inom kampsport och ett mycket bra damlandslag i fotboll vars medlemmar både är tuffa och klär sig enligt muslimska föreskrifter. Kvinnliga fotbollslag- och ligor finns nu också i många andra länder i Mellanöstern. Vissa av spelarna bär slöja; andra inte. Turkiet har fenomenala kvinnliga tyngdlyftare. Palestina är visserligen ännu inte en internationellt erkänd nation, men det har ett kvinnligt fotbollslandslag som trots landets status får tävla mot andra landslag.

Varför bestämde sig Saudiarabien, Qatar och Brunei för att äntligen skicka damer till OS? Med säkerhet inte för att väst fnös åt deras kvinnopolitik. I stället är det som prinsessan Haya säger: kvinnliga idrottare gör sina familjer, hemorter och hemländer stolta. Om Iran kan ha en skola där nära 4 000 unga kvinnor tränar ninjutsu, och en kvinna vann Syriens första OS-guld när Ghada Shouaa vann sjukampen i Atlanta, varför kan Saudiarabien inte ha Wodjan Ali Seraj Abdulrahim Shahrkhani på OS-judomattan? Shahrkhani kommer inte att vinna – men det är ju inte det som är viktigast i OS. Särskilt bra är det förstås att Shahrkhani, Attar och deras kollegor från Qatar och Brunei finns nu när åtta badmintondamer har saboterat OS-andan.

Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com