Mer inlåsning än nystart

Tveksamt initiativ för ökad integration.

Väldiga skattelättnader ska göra det lättare för företag att etablera sig i utsatta områden och därmed öka sysselsättningen där. Det är grundstommen i det betänkande som en utredning om så kallade nystartszoner i går lämnades till finansminister Anders Borg. I mars förra året gav regeringen utredare i uppgift att undersöka hur man skulle kunna uppföra sådana zoner.

Enligt förslaget blir arbetskraftskostnaderna för företag i nystartszonerna kraftigt sänkta i upp till sju år. Totalt ska avdragen kunna uppgå till omkring 70 000 kronor per anställd och år, vilket lär vara attraktivt för flera företag. Naturligtvis ställs då vissa krav på företagen. Dels ska de finnas i vissa utsedda nystartszoner, som då är områden med låg sysselsättningsgrad, hög andel beroende av försörjningsstöd och låg utbildningsbakgrund. Dessutom måste minst en fjärdedel av de anställda bo i en nystartszon, och företagets omsättning får vara högst 10 miljoner euro per år.

Kommer det att fungera? Det beror på hur man ser det. Liknande satsningar har gjorts på olika håll i Europa, och även om satsningarna har haft effekt finns det mycket som pekar på att dessa har varit kortsiktiga och dessutom väldigt dyra. Men det finns mer än arbetsmarknadsintressen inblandade. Nystartszonerna ska också verka som ett integrationspolitiskt projekt. Många av de områden som troligen kommer omfattas av zonerna, som enligt förslaget ska införas 1 januari 2014, är stadsdelar med hög andel med utländsk bakgrund. Syftet ska då vara att minska segregationen genom att öka sysselsättningen.

Ser man satsningen ur ett sådant perspektiv kan resultaten även då bli tveksamma, trots att sysselsättningsgraden troligtvis kommer att öka i dessa områden. Anledningen är att även om sysselsättningen ökar i en stadsdel, säg Rosengård, är det inte säkert att fler enskilda individer får jobb.

I just Rosengård finns en hög befolkningsomsättning, ungefär hälften av befolkningen byts ut på perioder om fyra år. Det beror på att Rosengård är en plats där nyanlända lätt kan hitta billigt boende och etablera sig till en början, för att sedan flytta vidare när man fått ett arbete. Det är en omsättning som troligen skulle minska med nystartszoner eftersom att det finns ett boendekrav – alltså att en viss andel av de anställda måste bo i en nystartszon.

Förslaget med nystartszoner ger intrycket av att man gärna vill integrera stadsdelar – inte individer. Det är vad initiativet faktiskt riskerar att göra. Istället för att de personer som får arbete flyttar från Rosengård, bor de kvar, eftersom att det finns ett boendekrav, och det höjer naturligtvis sysselsättningsgraden. Men frågan är till vilket pris detta sker. Risken är att människors möjlighet att flytta vidare begränsas genom att jobben hör ihop med var man bor. Zonerna kan på så sätt bidra till en slags inlåsningseffekt. Och det är inget som löser behovet av ökad integration. Det ger bara snyggare siffror i utsatta områden.

Johanna Sturesson