Mjuk landning från höga höjder

Samma lön och förmåner kan inte behållas. Generaldirektörernas fallskärmar måste granskas, skriver Lotta Hördin.

I dag tar regeringen beslutet att sparka Tillväxtverkets generaldirektör Christina Lugnet. Formellt heter det att hon entledigas från tjänsten. Rent praktiskt innebär det att hon fram till att hennes kontrakt går ut i mars 2015 får behålla sin lön på 91 000 kronor, den fria bostaden i Stockholm och fyra betalda hemresor per månad till Haparanda mot att hon utför ett annat uppdrag på näringsdepartementet. Det verkar inte så hemskt att få sparken om man varit högsta chef för en statlig myndighet eller ett statligt verk.

Liksom tidigare sparkade generaldirektörer, och de är några stycken vid det här laget, får hon sannolikt göra en utredning av något slag.

Det är klart att det generösa upplägget sticker i ögonen på många. Christina Lugnet har misskött jobbet men får behålla lön och andra förmåner. Miljöpartiets Ulf Holm ifrågasätter rimligheten i de regler som nu finns för sparkade generaldirektörer. Annie Lööfs partikamrat Anders W Jonsson talar om "frälseregler" och säger att samhällets toppar måste ställas inför samma krav som andra arbetslösa. Det vill säga söka nytt jobb och flytta om så behövs.

Frågan är ingalunda ny. Så sent som i höstas lade regeringens utredare, den förre rikspolischefen Sten Heckscher, fram sin syn på saken. Han ansåg att det är rimligt att generaldirektörer har den här typen av skyddsnät. Heckscher menar dessutom att de sparkade tjänstemännen överlag gör nytta – och skäl för pengarna – på sina nya uppdrag i departement och kanslier. Men det hela får ändå ett drag av speciallösning över sig.

Generaldirektörer ska naturligtvis ha ett skydd vid en uppsägning – precis som alla andra anställda i det här landet. Det är lätt att debatten, i spåren på avslöjande som detta med Tillväxtverkets minst sagt yviga interna representation, kantrar och tenderar att bli rent av primitiv. Generaldirektörer har inga tillsvidareanställningar, utan kontrakt som löper på ett antal år. Det kompenseras av hög lön och en viss garanti, som att man inte blir arbetslös inom kontraktstiden.

Men den kritik som hörs nu kan och bör inte ignoreras. För ytterst handlar det om trovärdighet och respekten för skattepengarna. En hög skattemoral har tjänat Sverige väl. Varje gång den naggas i kanten går något viktigt förlorat.

Just nu utreds riksdagsledamöternas pensionsförmåner som med all rätt kritiserats. Generaldirektörernas fallskärmar måste också granskas igen. Det vore väl inte konstigt om till exempel lönen sänktes och andra förmåner togs bort efter ett entledigande särskilt med tanke på att personen i fråga inte längre har ett personal- och ekonomiansvar. Den typen av konstruktioner kan byggas in från början. Och det behöver inte gå ut över generaldirektörernas integritet gentemot regeringen.

Den konstruktion som nu finns däremot ger en bild av att generaldirektörerna faktiskt är beroende av att regeringen tar dem under sina vingar när de faller.

Och det verkar allt annat än självständigt.

Lotta Hördin
lotta.hordin@hd.se 042-489 90 61