En historisk gåta med många bottnar

Hur kan en människa samarbeta med en diktatur? Det är en aktuell fråga i och med avslöjandet av den så kallade Stasiprästen i sommar. Daniel Braw skriver om de frågor som uppstår kring människor som spionerat på vänner för sin regerings räkning.

Hur kan en människa samarbeta med en diktatur? Och hur kan hon spionera på och ange dem som tror sig vara hennes vänner och förtrogna? Sådana frågor har aktualiserats i och med avslöjandet av den så kallade Stasiprästen i sommar. Men de har också fått förnyad europeisk relevans, i och med publiceringen av den engelska översättningen av Artur Domoslawskis biografi över den legendariske journalisten Ryszard Kapuscinski.

Kapuscinski, en av de mest lästa och översatta polska författarna under 1900-talet, blev en internationell storhet som korrespondent för den polska nyhetsbyrån PAP. Hans böcker, bland annat om Etiopiens kejsare Hailie Selassie och revolutionen i Iran, blev storsäljare. Som medborgare i ett land som då inte tillhörde den rika västvärlden hade han ett helt eget perspektiv på utvecklingen i världen, och en journalistisk metod och stil som var lika egen som genialisk.

Domoslawskis biografi väckte stort uppseende redan när den kom ut på polska, eftersom den i så hög grad gick in på den uppburne Kapuscinskis samarbete med den polska kommunistregimen. Att ett sådant hade förekommit var visserligen ingen nyhet för dem som hade varit i Kapuscinskis närhet, men för många av Kapuscinskis läsare och beundrare kom avslöjandet som en chock. Och de vid det här laget ganska välbekanta frågorna – om hur långt samarbetet sträckte sig, om varför inte samvetet satte stopp – väcktes.

Somliga bedömare söker de samarbetandes bevekelsegrunder i den ideologiska övertygelsen, i ställningstagandet för kommunismen och mot den liberala demokratin. ”Kanske tyckte Stasiprästen att säkerhetstjänstens terror mot befolkningen var ett nödvändigt ont i byggandet av socialismen. Många inom dåtidens svenska vänster resonerade snarlikt i sina ställningstaganden för kommunistiska diktaturer”, skrev en ledarskribent.

Men verkligheten är sannolikt mer trivial än så. Den som ville avancera, och för den delen resa utomlands, hade ingen annan väg än att samarbeta. Den jugoslaviske dissidenten Milovan Djilas talade om ”en speciell typ av korruption, som förorsakas av att regeringsmakten ligger i händerna på en enda politisk klick och utgör källan till alla privilegier”. Kapuscinskis garvade västerländska kollegor utgick, skriver en av dem, ifrån att han troligen hade fått skriva på något graverande papper för att få lämna Polen. (De flesta tyckte inte att det spelade någon roll, utan uppfattade ”Richard” som exotisk och kul.)

Den så kallade Stasiprästen beskriver fortsättningen av denna mekanism. ”För den som begår misstaget att på ett eller annat sätt en gång ställa upp blir det problematiskt att dra sig ur … det sociala och akademiska priset hade varit högt.”

Hade dessa personer grundligt avskytt de stater de tillhörde, eller älskat västvärldens politiska system över allting, hade samarbetet naturligtvis varit svårare. Men idag, när kalla kriget blir hågkommet som det godas triumf över ondskan, glöms det ofta bort att det fanns idealism och en känsla av tillhörighet också på den förlorande sidan. Därtill fanns en genuin, om än inte alltid sakligt grundad, motvilja mot kapitalismens avarter. ”Många av dessa idealistiska personer såg inga betänkligheter med att till exempel hindra människor från att fly till väst”, som ”Stasiprästen” skriver.

I den ideologiska fanatismen finns därmed knappast svaret på den historiska gåtan som människors samarbete med diktaturernas säkerhets- och underrättelsetjänster utgör – men desto mer i opportunismen och den missriktade idealismen.

Daniel Braw