Ideologi viktigare än bakgrund

Politik är en färskvara som ska bedömas fördomsfritt här och nu, inte utifrån vilken barndom den som lägger fram förslagen haft.

Hur viktigt är det att ha "rätt" bakgrund i politiken? Ja, representerar man ett vänsterparti anses en förankring i traditionell arbetarmiljö vara en fördel. Göran Persson försummade aldrig att lyfta fram sin uppväxt i ett strävsamt svenskt arbetarhem som sakta förverkligade folkhemsdrömmen. Det perssonska anslaget fungerade utmärkt i hans debatter med Carl Bildt, mindre bra med den moderata förnyaren Fredrik Reinfeldt, som ingalunda kom från någon överklassmiljö.

Problemet med den socialdemokratiska idealbilden av en ledare, en arbetare bland andra arbetare, var att samhället förändrades och klassamhället bytte skepnad. Inte så få fackliga och politiska ledare på vänsterkanten fick uppleva att de i sin tur betraktades som en slags överklass. Och den av S-regeringar förda politiken bidrog inte alltid till att utjämna klyftor i samhället. 90-talets nedskärningar i offentlig sektor var ingalunda någon jämlikhetsreform...

Petra Pauli är historiker vid Göteborgs universitet och hon har skrivit en avhandling som heter "Rörelsens ledare. Karriärvägar och ledarideal i den svenska arbetarrörelsen under 1900-talet". Den idealiserade bilden av en vänsterledare skapade såväl fördelar som problem. Palme och Erlander är exempel på framgångsrika partiledare som på olika sätt drabbades av att de hade en intellektuell framtoning eller, som i Palmes fall, var såväl adlig som kommen från överklassen.

Men identifieringen med traditionella arbetarklassvärderingar fick en annan effekt, politiken och facket blev en manlig bastion. Helt följdriktigt tvingades man sakta (och många gånger motvilligt) byta klassperspektivet mot ett könsperspektiv. Den som nu noterar att två gamla arbetare, Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson, står i spetsen för den politiska och fackliga arbetarrörelsen, kan ana en återgång till gamla rekryteringsstrategier. Och inte minst till vänster om Socialdemokratin har nu klasskampsretoriken fått en pånyttfödelse.

Men det vilar trots allt något förlegat och ytligt över att använda en politikers uppväxtförhållanden till att kritisera eller förhärliga honom eller henne. Visst bär vi alla med oss ett arv men det är trots allt resan genom livet som formar oss på ett avgörande sätt. Och politik är en färskvara som ska bedömas fördomsfritt här och nu, inte utifrån vilken barndom den som lägger fram förslagen haft.

Svenska väljare under åtminstone 40-, 50- och 60-talen förutsattes köpa den bild en partiledning ville ge av sin ledare. Därefter blev det mer och mer komplicerat, inte minst på grund av att journalistiken blev mer närgången och granskande och personfixerad.

Det kan ifrågasättas om Göran Perssons framhållande av sin arbetarbakgrund gynnade eller missgynnade honom. I slutet av karriären handlade det avgjort om det senare när hans investeringar i en stor jordbruksfastighet (en herrgård i politiska motståndares vokabulär) ställde till problem för honom även inom partiet.

På samma sätt kan man fråga sig vad som kommer att väga tyngst i vågskålen för Thorwaldsson och Löfven. Att de fullföljer arbetartraditionen i partiet eller att de bidragit till att tränga ut kvinnor från ledande poster som de ju också kritiseras för.

En partiledare ska naturligtvis fylla sin uppgift på ett kompetent och trovärdigt sätt, inte vårda en tradition eller ta billiga poäng på klasskampsretorik som har så ytliga förtecken som att man är född i den ena eller andra verkligheten. Politik må vara ett slit men ledande politiker tillhör hur som helst en elit när det gäller det mesta från inkomstmöjligheter till att utöva makt. Att då tala utifrån en helt annan klassposition än den man innehar blir skorrande falskt.

Sven-Åke Olofsson
sven-ake.olofsson@hd.se