Framtidens utmaningar

Folkpartiet brukar inte målas upp som ett av de krisande partierna, men de har också problem med att profilera sig. Partiet står inför utmaningar, skolfrågan har inte räckt för att öka väljargruppen och populistiska förslag ger sällan långsiktigt stöd, skriver Johanna Sturesson med anledning av Jan Björklunds sommartal i går.

Framtidsinvesteringar. Det betonade Folkpartiets partiledare Jan Björklund behovet av under sitt sommartal i Göteborg i går. Därför är det något partiet kommer prioritera inför regeringens höstbudget. Bland annat ska snabbtåg byggas ut. Det är en god idé. Men satsningar för framtiden är det inte bara svensk infrastruktur som är i behov av.

Folkpartiet brukar inte målas upp som ett av de krisande partierna, även om de precis som Centern och Kristdemokraterna har problem med att profilera sig och ta plats i en allians med ett dominerande Moderaterna. Förra riksdagsvalet gav strax över sju procent av väljarnas röster, ett mindre tapp från föregående val. I dag ser läget inte direkt bättre ut. Enligt den senaste "Mätningarnas mätning", en sammanställning av de största opinionsmätningarna, har partiet bara 5,5 procent av väljarnas stöd. Nu är det två år kvar till nästkommande val, och opinionen kan vända under den tiden. Men siffrorna är ändå inte oviktiga.

Främst förknippas Jan Björklunds folkparti med skolfrågan. Björklund har verkligen lanserat sig själv som skolvärldens välbehövlige förnyare sedan han tog över partiledarskapet. Och det har gått bra, lanseringen alltså. Men skolpolitik är inte den tacksammaste av frågor. Reformer inom en sådan stor apparat tar tid, de förändringar som görs nu kommer inte kunna utvärderas ordentligt förrän om flera år. Opinionsmässigt har därför lärarlegitimationer och nya betygsgrader inte gett mycket utdelning än. Det är svårt att i dag peka på några effekter.

Flera av de reformer som sjösatts lär ha goda resultat. Men förändringarna har också skett snabbt, och frågan är om tillräckligt med resurser satts av för att de ska kunna genomföras på ett bra sätt. Redan har lärarlegitimationerna försenats och gett intryck av att utförandet inte varit tillräckligt genomtänkt. Skolområdet är enormt och därför också svårstyrt. Av den anledningen borde Björklund också ha strävat efter bredare överenskommelser. Det är direkt negativt för skolan att genomföra förändringar, resultat av politiska beslut, som riskerar rivas upp vid ett maktskifte. Något sådant får inte hända, och därför borde reformerna haft en bred förankring.

Skolfrågan är inte lätt. Kanske är det anledningen till att Björklund också tagit till andra grepp för att snabbare plocka politiska poäng. Flera gånger har han tangerat populism genom utspel om slöjförbud och språktest. Det senare är i och för sig inget Björklund började med, men likväl har han lyft frågan igen. Trots att den aldrig vunnit något gehör bland andra etablerade partier. Men hos väljarna gick det hem. Det kontroversiella förslaget lyfte partiet inför valet 2002, ett av de mest framgångsrika på lång tid, och det vet Björklund. Lika väl som han vet att förslaget aldrig kommer gå igenom. Men lätta väljarpoäng ger det, och sådana är Björklund varken främmande för eller sen med att plocka.

Men det har visat sig att de inte räcker hela vägen. Det finns en utmaning i att profilera sig när det är lätt att hamna i andra partiers politikerområden, slåss om frågor och bli anonyma. Här har även Folkpartiet en utmaning. Varför inte satsa mer på det internationella perspektivet och traditionen av solidaritet med andra länder? Det behövs i svensk politik.

Johanna Sturesson