När inget annat biter

Senast i går uttalade vitrysk opposition sina förhoppningar om att EU ska införa ekonomiska sanktioner mot regimen. Det skulle enligt dem avsevärt påskynda regimens fall. Kanske är det äntligen dags för unionen att ta till något annat än ord mot diktaturen, skriver Johanna Sturesson.

Att ta till ekonomiska medel brukar vara effektiva förhandlingsmetoder. Ibland gäller det incitament, ibland precis motsatsen. Olika ekonomiska sanktioner kan vidtas när en part missköter sig. Det gäller såväl på små som stora arenor.

Just i Vitryssland verkar inget annat bita. Med löften om att upprätthålla en ekonomisk säkerhet kunde Aleksandr Lukasjenko segla in på presidentposten 1994 – och där har han blivit kvar sedan dess. Under tiden har all form av opposition förföljts med arresteringar och politiska fängelsestraff.

Vitrysslands senasteageranden, att kasta ut svenska diplomater och nu upprustning av flygförsvaret, har på nytt väckt omvärldens reaktioner. Den vitryska rädslan för mänskliga rättigheter har fått USA att stödja Sverige i konflikten och i höst ska EU se över sina sanktionsåtgärder. Senast i går uttalade vitrysk opposition sina förhoppningar om ekonomiska sanktioner mot regimen. Det skulle enligt dem avsevärt påskynda regimens fall.

K anske är det äntligen dags för unionen att ta till något annat än ord mot diktaturen. Visserligen är Vitryssland inte maktlöst inför Moskva, där finns ett stöd att hämta. Samtidigt är EU-länder som köpare av Vitrysslands olja oumbärliga för den vitryska ekonomin, och mycket talar för att ekonomiska sanktioner från EU ordentligt skulle vrida om armen på regimen.

Omvärlden har ett ansvar för att stå upp för fri- och rättigheter i länder där dessa inte upprätthålls. Här har EU ett mandat man inte bör vänta länge med att utnyttja.