Värdefulla ljuspunkter

Det är viktigt att fyrplatserna även i framtiden blir tillgängliga för allmänheten, skriver Lotta Hördin.

Det är något speciellt med fyrar. Placerade på natursköna yttersta poster står de där som ståtliga garanter för säkerheten till sjöss. De utstrålar trygghet än i dag, fast vi vet att de egentligen inte längre behövs. Den tekniska utvecklingen har sprungit om dem för länge sedan, och det kan man inte säga något om. Men fyrtornen är ändå på något sätt levande, och genom radions sjörapport blir vi fortfarande påminda om mytomspunna namn som Vinga, Landsort och Bjuröklubb.

En gång var fyrarna helt livsavgörande. De bohuslänska farvattnen kallades en gång vrakkusten, det var innan fyrarna kom. I århundraden har de sedan lyst över mörka vatten och guidat sjöfarare på rätt väg. Utvecklats och moderniserats, javisst. Men det var först på 1970-talet som den riktigt kännbara tekniska förändringen kom. Fyrarna automatiserades. Fyrpersonalen, som jobbat i alla väder och på alla tider av dygnet, behövdes inte mer. De som bott i husen intill fyren med sina familjer flyttade ut. Både fyrar och hus gick en oviss framtid till mötes.

Frågan om fyrarnas framtid har sedan dess stötts och blötts. En del lyser fortfarande och sköts av Sjöfartsverket, andra har släckts, på sina håll har kommuner tagit över, några har entusiaster renoverat och vårdat. Det har diskuterats att ge vissa nationalarvsstatus och att andra skulle bli byggnadsminnen. Nu talas det om att sälja en del av de avbemannade fyrarna till privatpersoner.

I slutet av året ska riksantikvarie Inger Liliequist lägga fram förslag på vilka fyrar som anses så kulturhistoriskt intressanta att de ska förbli statens ansvar. Här är det fråga om att göra prioriteringar, annars räcker inte pengarna, sägs det.

Svenska fyrsällskapet är kritiskt och vill bilda en nationell fyrstiftelse, om inte Sjöfartsverket kan fortsätta att vara fyrarnas garant. Stiftelsen behöver ett kapital, med pengarna skulle man kunna garantera att flertalet av fyrplatserna även i framtiden blir tillgängliga för allmänheten.

Och det är viktigt. Vi måste verkligen värna att de här unika miljöerna inte hägnas in och att endast ett fåtal får en chans att uppleva dem. Så kan det bli vid en privatisering.

Förutom naturupplevelserna är fyrplatserna ett stycke historia. Det är en speciell känsla att få komma upp i dessa sjömärken. I sommar har jag njutit av utsikten från flera fyrar, bland annat den i Smygehuk. Automatiserad 1970, för att fem år senare helt släckas ned och ersättas av en fyr ute till havs. I dag är fyrbostäderna ett vandrarhem. Men fyren lyser igen. 2001 bestämde sig Trelleborgs kommun för att tända den, inte med samma ljusstyrka som tidigare, men ändå. Och den som har lust kan ta sig upp för spiraltrappan för att kolla in världen lite från ovan.

I helgen är det den internationella fyrdagen, och flera fyrar är öppna, det arrangeras guidade visningar, det slås ett slag för dessa ljuspunkter. Fyrsällskapets ordförande, Esbjörn Hillberg, betonar i en artikel att "man får inte bli en fyrkramare", underförstått en som motsätter sig teknikens utvecklingen.

Men nog går det att omfamna ett räddningsprojekt av de här kulturhistoriskt intressanta miljöerna.

Lotta Hördin
lotta.hordin@hd.se 042-489 90 61