Rampljuset viktigast

Ah, Messiaskomplexet: Julian Assange ser sig som mannen som ska rädda oss vanliga människor från ondskefulla regeringars fula knep. Att hans flykt till Ecuadors ambassad och ansökan on politisk asyl har fått mycket uppmärksamhet tycker han sålunda inte illa om.

Till skillnad från Jesus vill Assange dock inte ens svara på frågor om de brott hans offer påstår att han begått. Bättre då att dra fördel av vänner och deras tillgångar, inkvartera sig hos dem, sedan kasta bort deras borgenspengar genom att förskansa sig på en ambassad – och hela tiden be anhängare om mer hjälp. Regelbundet får jag mejl från Wikileaks som frestar med nästa stora avslöjande. Jag är inte intresserad av nästa stora avslöjande från Wikileaks. Dess filpublicering betyder en säker död för de människor i konfliktzoner som ger andra länders underrättelseorganisationer hemlig information.

Bryr Julian Assange sig om dessa vanliga människors liv? Naturligtvis inte. Men när han måste stå till svars för sina gärningar vägrar han. Vi andra har inte vänner som kan gå i borgen för oss och sedan acceptera att pengarna är borta när vi inkvarterar oss på en ambassad. Och gemene man får inte politisk asyl efter att ha blivit anklagad för sexbrott.

Storbritanniens regering meddelade på torsdagen helt korrekt att landets polis måste arrestera Assange så snart han lämnar Ecuadors ambassad – och lämna den måste han ju om han tänker resa till Ecuador. Om man blir fri mot borgen och bryter reglerna blir man arresterad – det är ju så borgen fungerar. Assange och hans krympande lärjungaskara presenterar dock fallet som politisk förföljelse. På torsdagen infann sig en grupp anhängare utanför Ecuadors ambassad i London. De ropade slagord mot brittiska staten och busringde upprepade gånger efter taxi, precis som om taxiförare representerar samhällets makthavare. Assanges lärjungar reflekterade uppenbarligen inte över att taxichaufförer är vanliga människor som jobbar för sitt uppehälle och till skillnad från Assange har de inte rika vänner som kan finansiera deras livsstil.

En av de vänner som tröttnat på Assange är tidningen Guardian, som kritiserade Ecuadors PR-trick. ”Assange är inte någon politisk flykting, och Ecuador gör fel när de låtsas att han är det”, förklarade tidningens ledarsida. Men varför stödjer andra en man som lider av storhetsvansinne och som i sitt eget liv uppför sig precis som de regeringar han älskar att kritisera? Konflikt med staten är alltid en populär sysselsättning, och dessutom har Assange lyckats identifiera sig med kritiken mot Irak-kriget. Nu när demonstrationer mot kriget inte längre är så meningsfulla kan man visa sin ståndpunkt genom att stödja australiensaren.

Julian Assange må fortsätta vårda sina Messias-ambitioner, men till skillnad från Jesus kommer folk att glömma honom när han inte längre syns. Det är naturligtvis därför han inte tackar nej till dragkampen runt domstol, ambassad och polis.

Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com