Domens många sidor

Politisk extremism är i sig ingen sjukdom. Det är en viktig slutsats i fängelsedomen mot Breivik, skriver Ingrid Runsten.

Det tog många timmar för domarna Wenche Elizabeth Arntzen och Arne Lyng att läsa upp domen mot Anders Behring Breivik i Oslo tingsrätt i går. Lugnt och metodiskt med nödvändiga pauser och avbrott för lunch. Lika lugnt och metodiskt som under hela rättegången, i kontrast till berättelsen om brotten.

Tingsrätten slår fast just att Breivik hade avsikten att begå ett terrordåd. En enig domstol dömer Breivik till lagens strängast möjliga straff. Förvaring i minst 21 år, som sedan kan förlängas fem år i taget, så länge han bedöms utgöra en fara för samhället. I princip kan alltså Breivik få tillbringa resten av sitt liv i fängelse.

Ännu vet vi inte säkert om gårdagens dom var den juridiska slutpunkten. Men oavsett vilket kommer Breivik att leva sitt fortsatta liv inlåst, troligen på Ila fängelset utanför Oslo, där flera celler anpassats speciellt för uppgiften. Han kommer sannolikt att göra vad han kan för att försöka sprida sin förvridna världsbild från fängelsecellen, vilket kommer att vara en svår utmaning för den norska kriminalvården.

Domen mottogs med lättnad av många anhöriga, offer och andra berörda. Den innebär att Breivik faktiskt var ansvarig för vad han gjorde när han först planerade rationellt och sedan kallblodigt mördade 77 människor i Oslo och på Utöya den 22 juli förra året. Han var inte psykiskt sjuk i lagens mening. Hans gärningar liksom ideologin bakom är avskyvärda. Men politisk extremism är, hur “sjuka” åsikterna än förefaller, i sig ingen psykisk sjukdom. Det är en viktig slutsats. Även om debatten om de rättspsykiatriska bedömningarna kommer att fortsätta.

När domaren Wenche Elizabeth Arntzen inledde sin uppläsning så smålog Breivik. Det har varit en prövande tid för framför allt anhöriga och offer, men rättssystemet har rättegången igenom levt upp till de höga förväntningar man kan ställa. Den åtalade har haft rätt till sitt försvar. Förhoppningsvis innebär domen nu att personen Breivik lämnar den offentliga scenens ljus och att mer uppmärksamhet istället kan riktas mot hur den typ av extremism och nyfascism som han står för, kan motarbetas. På olika nivåer, i det offentliga samtalet, men också i andra sammanhang. Breivik är ensam ansvarig för sina handlingar, men budskapet om främlingsfientlighet och åsikten om människors olika värde känns igen och sprids av extremistiska partier i såväl de nordiska länderna som i resten av Europa.

Under året som gått har det norska samhället helt naturligt diskuterat om Breivik hade kunnat stoppas på förhand, om morden hade kunnat förhindras. Man har övervägt om lagstiftningen behöver skärpas och man har utvärderat, och kritiserat, polisens beredskap och insats den 22 juli. Det måste göras, det är en nödvändig uppföljning. Men det behövs också en mer fördjupad diskussion om hur demokratiska samhällen kan skyddas från terrordåd, oavsett ideologin bakom. Den bör också handla om ansvaret att säga ifrån och ta avstånd när vissa utpekas som mindre värda och som lämpliga syndabockar. I Norge eller för den delen i Sverige, som nu senast i det lilla svenska samhället Forserum.

Ingrid Runsten
ingrid.runsten@hd.se 042-489 90 25