Inte bara älskad eller hatad

Än i dag har politiska motståndare svårt att se Olof Palmes förtjänster och partivännerna vänder ett blint öga mot det tvivelaktiga, skriver Sven-Åke Olofsson.

Kommande vecka visas filmen PALME av Kristina Lindström och Maud Nycander vid Malmö Filmdagar. 14 september är det biopremiär. Säkert får vi i Sverige, precis som efter filmen om Margaret Thatcher, en debatt om huvudpersonens betydelse för utvecklingen av samhället.

– Han var överklasspojken som skapade världens mest jämlika land. Älskad och hatad, skriver reklammakarna som bjuder in till filmdagarna.

Svart eller vitt, men så enkelt är det självfallet inte.

Jag följde en del av Olof Palmes framträdanden under några valrörelser på 70-talet. Partifolket var entusiastiskt när man fick besök av sin ledare. Men det fanns också mycket kritik mot den politik som fördes. Retoriskt var Palme ytterst skicklig och stimulerad och stimulerande. Han piskade verbalt sina motståndare och klasskampsretoriken var aldrig långt borta. Tiden var sådan. Jag glömmer inte ett valmöte där en lokal partiföreträdare först satte agendan:

– I höstens val gäller det; fortsatt trygghet för de gamla med S eller ättestupan med de borgerliga.

Det gick ett sus genom den äldre publiken...

Andra politiker som moderatledaren Gösta Bohman och centerledaren Thorbjörn Fälldin utsattes också för hatfyllda angrepp. Att de i demokratisk ordning strävade efter regeringsmakten uppfattade många som en oförskämdhet. Men utan tvekan – Olof Palme utsattes för kritik och förtal och hat som aldrig kan förklaras med att inslagen var en del i en tuff politisk kamp. Själv talade han om sliddret och sladdret som frodades kring de mest pyntade kaffeborden. Särskilt det högborgerliga Sverige kände en frustration som ibland slog ut i just hat mot överklasspojken och adelsmannen och reservofficeren i kavalleriet som blev S-ledare. Men även den vildvuxna yttersta vänstern hade sitt hatperspektiv.

Olof Palme drabbades av flera valförluster och förmådde inte förrän de borgerliga regerat sig sönder och samman, rikta in sitt parti i en ny tid. Symbolvärdet i frågor som skatter, löntagarfonder och annat skymde verkligheten. Å andra sidan förmådde han driva jämlikhetsfrågorna hårt. Hans internationella perspektiv och insatser i tredje världen parades med passivitet när det gällde vad som skedde på andra sidan Östersjön och ute i Europa. Det hattades med kärnkraften, det såldes vapen dit vapen inte borde ha sålts och Olof Palme förmådde inte följa sin övertygelse i ubåtsfrågan när egna ledande partivänner gjorde samma bedömning om sovjetiska kränkningar som Carl Bildt. IB-affären skakade partiet. Tuff och berättigad kritik mot USA levererades samtidigt som det infann sig en hel del ångest när motreaktionen kom.

Jag tror att mycket av de starka känslorna kring Palme genererades av att han var den förste svenske moderne politikern, en språkkunnig internationalist med stark intelligens som han inte var rädd för att impulsivt bruka. Stundtals njöt han säkert av striden. Vissa bländades och beundrade, andra blev avundsamma, kvaddades i debatter av honom och förlät inte. Politiken blev personlig med Olof Palme på ett sätt som var märkligt då men vardag i dag.

Vad man kan känna lite uppgivenhet inför är att vi med få undantag (till exempel Henrik Berggrens gedigna person- och tidsskildring "Underbara dagar framför oss") inte kommit mycket längre än att konstatera att Olof Palme antingen var älskad eller hatad, byggde Sverige eller fördärvade det. Trots allt var Olof Palme i praktiskt arbete en normal svensk politiker som misslyckades med en del och lyckades med annat. Och än i dag har politiska motståndare svårt att se hans förtjänster och partivännerna vänder ett blint öga mot det tvivelaktiga. Så blir Palme (precis som Margret Thatcher) politik även i dag. Att skriva historia handlar det sällan om.

Sven-Åke Olofsson
sven-ake.olofsson@hd.se