Insatser som riskerar slå fel

Att de så kallade miljonprogramsområdena är i behov av upprustning är knappast en nyhet. Men upprustningen får inte göras på en nivå som tvingar människor att flytta från sina bostäder. Det måste fortfarande finnas tillgång till anständiga bostäder till låga kostnader, skriver Johanna Sturesson.

Med enorma behov kommer enorma kostnader. Att de så kallade miljonprogramsområdena är i behov av upprustning är knappast en nyhet. I veckan rapporterade Ekot om behovet av de stora satsningar ingen verkar kunna betala för. Enligt analysföretaget Industrifakta är 300 000 lägenheter runtom i Sverige i akut behov av renovering. Även i Helsingborg behövs insatser. I sommar har tidningen skrivit om satsningarna som ska ge Drottninghög en ordentlig förändring under projektnamnet DrottningH.

Egentligen har upprustningar på många håll i landet varit nödvändig under en lång tid, och att man dröjt så länge har gjort att insatserna blir dyrare och dyrare.

300 miljarder kronor är den i bostadspolitiska sammanhang närmast astronomiska summan som behövs för renoveringarna, enligt Industrifakta. Andra beräkningar ger en betydligt högre siffra: både 650 och 1 000 miljarder är siffror som förekommer. Men måste upprustningarna verkligen kosta så mycket? Även den lägsta av summorna innebär en kostnad på i genomsnitt en miljon kronor per bostad.

Anledningen till de höga siffrorna är enligt Hans Lind, professor i fastighetsekonomi vid KTH, att många hyresvärdar passar på att renovera lägenheterna mer än nödvändigt för att kunna höja hyrorna. Intresset av att överrenovera, som han kallar det, blir stort för hyresvärdar som ser en möjlighet till större intäkter. Det är naturligtvis något som slår mot boende som är i behov av bostäder med låg kostnad.

I dag har många bostäder en standard som är ohållbar och på flera håll har hela byggnader behövts rivas. Det är något som också riskerar hända med några av husen på Drottninghög. Klart är att upprustningar av miljonprogramsområden är nödvändiga. Men det får inte göras på en nivå som tvingar människor att flytta från sina bostäder. Och här finns ett dilemma.

Samtidigt är samma områden i stort behov av klimatanpassningar. De byggnader som renoveringarna gäller är allt utom energieffektiva, och kostar mycket i drift just därför. Av den anledningen är det också en insats för ekonomisk hållbarhet, inte bara miljömässig, att klimatanpassa bostäderna. Det är något som betalar sig på sikt, naturligtvis. Men samtidigt finns en kostnad här och nu som någon måste stå för.

Det är möjligt att statligt stöd blir nödvändigt på sina håll för att kunna uppnå en önskvärd standard. Men man måste också se upp med att göra restaureringar på bekostnad av de boendes möjlighet att bo kvar. Det är nämligen vad som händer när hyresgäster får dyra renoveringar, och därmed hyreshöjningar, för insatser man inte behöver och kan eller vill betala för.

Redan finns de familjer som väljer att flytta från sina bostäder på grund av hyreshöjningar, och det är en oönskad effekt när de så välbehövda renoveringarna görs. Det måste fortfarande finnas tillgång till anständiga bostäder till låga kostnader. I annat fall riskerar insatserna som ska förbättra situationen för många i stället slå mot dem. Och det är inte en önskvärd bostadspolitik.

Johanna Sturesson