Effekterna av kommunaliseringen

Resultaten i svensk skola har dalat åtminstone sedan 1991, skriver Tina Acketoft (FP) i en replik.

Jan Andersson (S), vice ordförande i barn- och utbildningsnämnden i Helsingborg skriver i sitt inlägg (Debatt 23/8) att ”Skolan är värd en bättre ledning”. Om detta är vi definitivt överens. Vad han däremot helt verkar missa är att den ledning hela det svenska utbildningsväsendet har verkat under i modern tid är det socialdemokratiska. Elever och lärare är värda en bättre politisk ledning, och det går som en röd tråd genom den totalomläggning av svensk skola som nu sker.

Jan Andersson ondgör sig över mig som utbildningsminister Jan Björklunds ”okritiska anhängare”. Låt mig då påpeka att det inte är Björklund jag är okritisk anhängare av, utan den skolpolitik som jag själv i högsta grad är delaktig i att forma. Jag tycker det är en hederlig princip att som politiker forma politiska förslag och förändringar som man tror på och därefter stå upp för dessa. Något annat förefaller mig lätt bisarrt, gränsande till schizofrent.

Det är klädsamt att det dock visas ett visst mått av ödmjukhet genom att: ”Jag frånsäger inte att vi socialdemokrater har ett ansvar för den utveckling som skolan haft sedan 1990-talet". Sanningen är ju att resultaten i svensk skola dalat åtminstone sedan 1991 – ett fenomen som sammanfaller väl med den kommunalisering av skolan som dåvarande skolminister Göran Persson (S), genomförde – utan varken stöd från någon utredning eller lärarfackförbunden.

Tvärtom gick lärarna ut i strejk över förslaget eftersom de förstod exakt vad som skulle ske. Styrningen av skolan skulle bli svagare och ojämlik, resurserna fördelas godtyckligt, lärarnas status skulle sjunka och skolans fokus på kunskapsmålen därmed tappas bort. Precis allt detta, och lite till, ser vi nu effekterna av. En kommun spenderar 32 000 kronor per elev och år, en annan 72 000 kronor. Som en del i det kommunala maskineriet skulle plötsligt inte lärarna undervisa. Eleverna skulle forska själva. Kunskap fick inte mätas. Vem som helst kunde anställas som lärare med följd att lönerna stagnerade och lärarhögskolorna fick problem att fylla sina platser.

Sedan Folkpartiet 2006 kom in på utbildningsdepartementet har vi satt fokus på kunskapsmålen. Man får inte längre anställa vem som helst som lärare. Lärarutbildningarna har kvalitetsgranskats. Rektorer och lärare har fått befogenheter, mål och riktlinjer för att stärka dem i sin yrkesroll. Vi vet, med stöd av forskning, att det är viktigt att tidigt utvärdera elevers kunskaper för att stöd ska kunna sättas in i unga år – det är inte att sortera ut, det är att foga ihop.

Det som har hänt sedan 2006 är år av utredningar där de flesta reformerna inte kunde sjösättas förrän under 2011-2012. Renoveringen av det svenska utbildningssystemet låter sig inte göras över en natt, eller ens en mandatperiod. Det är frustrerande men naturligt och det vet alla som arbetar med skolan.

Alla reformer som nu genomförs syftar till en tydligare och ny ledning av skolan för att alla elever ska få tillgång till god och likvärdig undervisning i alla kommuner. Men, frågan om den orättvisa fördelningen av resurser och hur de används, äger inte riksdag och regering. Den ligger i kommunpolitikernas händer så länge som Göran Perssons ”reform” vilar över utbildningsväsendet. Folkpartiet jobbar vidare på den biten också.

Tina Acketoft (FP)

Höganäs

gruppledare för Folkpartiet i riksdagens utbildningsutskott