Tobleroneaffär och "skattesag"

Mona Sahlin fick in te posten som generalsekreterare i socialistinternationalen. Det är bara att beklaga organisationen som går miste om en möjlighet till förnyelse. Mona Sahlin är en kompetent och engagerad politiker som till slut nådde topposten i det socialdemokratiska partiet, men som aldrig nådde statsministerposten. Till valförlusten 2010 finns flera förklaringar. En är det rödgröna samarbetet där Sahlin efter påtryckningar inkluderade även Vänsterpartiet. Uppenbarligen fanns också en bristande uppslutning kring henne i det egna partiet. Och så var det den gamla Toblerone- affären som låg där och jäste och ibland bubblade upp till ytan.

Just Tobleroneaffären är titeln på Mikael Romeros nyutkomna bok. Han var Mona Sahlins pressekretare på 90-talet och såg hur hon maldes ner när relevanta fakta blandades med rykten och jakten på personen Mona Sahlin tog över. Undertiteln är "Varför Sverige inte sin första kvinnliga statsminister".

Mikael Romero lyfter fram könsperspektivet i mediernas behandling av Mona Sahlin. Han beskiver det stöd som fanns för henne inför valet av ny S-ordförande efter Ingvar Carlsson. Men också motståndet, även inom partiet. Kritiken var hård från framförallt LO-håll mot den krispolitik som också Mona Sahlin stod för som arbetsmarknadsminister.

I det klimatet landade avslöjandet om att "fel" kort vid några tillfällen använts för privata inköp. Så småningom kom det också att handla om Mona Sahlins privatekonomi, om slarv med p-böter och dagisräkningar. Hans bok är en berättelse om upplevelsen av att vara mitt i ett drev, som nära medarbetare till huvudpersonen. Så nära att den bild han tecknar av Mona Sahlin känns väl idealiserad. Men Mikael Romero beskriver också ett parti som inte backar upp kandidaten till topposten. Och ett drev som gick över rimliga gränser för vad någon ska behöva stå ut med.

Men ändå. Ledande politiker ska granskas, så måste det vara, det är en viktig journalistisk uppgift. Och Mona Sahlin skulle, om hon valts till partiledare, också ha blivit statsminister. Ytterst är det en fråga om förtroende.

Det är för enkelt att förklara konsekvenserna av Toblerone-affären med att Mona Sahlin är kvinna, men det har säkert haft betydelse. Kraven på kvinnliga politiker ställs ofta extra höga. Det blir liksom legitimt att blanda in sådant som hur kvinnor klarar att förena familjelivet med politiken, hur kvinnor klär sig och ja, vilka väskor de använder.

Danmarks statsminister Helle Thorning-Schmidt är ofta bara "Helle" på löpsedlarna. Eller för den delen "Gucci-Helle". Familjens privatliv har också dryftats offentligt. I spåren av den så kallade "skattesagen" har hon känt sig tvingad att offentligt dementera rykten om att maken skulle vara homosexuell. Den danska skattemyndigheten har tidigare friat Helle Thorning-Schmidt och maken Stephen Kinnock från anklagelser om skattefusk. Nu utreds i stället misstankar om att någon i den tidigare regeringen medvetet försökt skada Thorning-Schmidt i samband med skatteuppgifterna.

Men Helle Thorning-Schmidt är fortfarande Danmarks statsminister. Opinionssiffrorna är visserligen inte bra, men till det finns det en politisk förklaring. Ekonomin vacklar och de reformer den nya regeringen står bakom är inte populära bland alla. Men varken "skattesaken" eller snacket om "Gucci-Helle" har varit i närheten av att fälla henne.

Vad är skillnaden? Ja, det kan man ju spekulera i med risk för att hamna hur fel som helst. Kanske har hon helt enkelt en bättre uppbackning inom det egna partiet. Hon valdes också på ett annat sätt, i en öppen omröstning fick hon medlemmarnas förtroende. Det kan vara en styrka att ha i ryggen när det blåser.

Ingrid Runsten
ingrid.runsten@hd.se 042-489 90 25