Hoten från de illegala bosättarna

Varje gång den israeliska regeringen beslutar att evakuera och riva en illegal bosättning på Västbanken har det ett pris: ideologiskt radikala bosättare går då till angrepp mot byggnader och människor. Premiärminister Benjamin Netanyahu betonade i sitt fördömande av en attack i veckan att religionsfriheten inte är något som staten Israel tummar på. Praktiken är en annan sak. Men frågan är om inte en omprioritering är av nöden, skriver Daniel Braw.

I Latrun, en naturskön plats på vägen mellan Jerusalem och Tel Aviv, finns ett kloster med franska munkar. De tillverkar vin, likör och olivolja, och har avlagt tystnadslöfte. En plats och kommunitet som har mindre med landets politiska situation att göra är svår att tänka sig.

Och ändå var det just Latrunklostret som blev utsatt för den senaste i raden av så kallade prislappsattacker. Någon klottrade ”Jesus är en apa” med stora bokstäver på kyrkväggen, och tände eld på en dörr. På kyrkväggen klottrades också Migron, namnet på en illegal bosättning som utrymdes i förra veckan, och de kryptiska orden ”ömsesidigt ansvar”.

Varje gång den israeliska regeringen beslutar att evakuera och riva en illegal bosättning på Västbanken, är logiken, har det ett pris: ideologiskt radikala bosättare går då till angrepp mot byggnader och människor. Målet är att få regeringen – som annars är minst sagt tillmötesgående mot bosättare – att tänka två gånger innan den river utposter, det vill säga bosättningar på palestinsk mark som också enligt israelisk lag är olagliga. (Enligt den tolkning av internationell rätt som en stor del av omvärlden gör, däribland Sverige, är alla bosättningar på ockuperat territorium illegala.)

Hittills har attacker av detta slag riktats mot moskéer, restauranger, gravplatser, israeliska försvarsanläggningar och till och med ledare för bosättaretablissemanget. Israeliska ministrar har kallat gärningsmännen för terrorister, och sagt att de måste slås ner med ”en näve av järn”. Men ändå fortsätter attackerna.

Att det finns en reell meningsskiljaktighet mellan de radikala bosättarna och den israeliska regeringen är uppenbart. Den senare måste för sin legitimitets skull hävda israelisk lag, medan de förra anser ideologiska och religiösa principer övertrumfa all formell rätt. Logiskt sett går positionerna inte att förena – vem som får rätt blir i slutänden en fråga om makt och uthållighet.

Men det udda i sammanhanget är att vedergällningsattackerna riktas mot mål som saknar koppling till denna specifika, inomisraeliska konflikt. ”Jag vet att det finns spänningar, men jag förstår inte på vilket sätt det berör oss”, som Latrunklostrets abbot uttryckte det. ”Vi är kristna och har inget med detta att göra.”

I någon mån kan det vara ett hänsynstagande till den allmänna opinionen – enligt en undersökning är 88 procent av den judiska befolkningen i Israel emot dessa attacker, men så många som 93,5 procent emot attacker som riktar sig mot den israeliska militären. Det kan också röra sig om rent pragmatiska överväganden. Militära anläggningar är per definition väl bevakade och beväpnade, medan mål som Latrunklostret är helt oskyddade.

Ändå ska risken med att attackera kloster, moskéer och andra religiösa byggnader inte underskattas. Premiärminister Benjamin Netanyahu betonade i sitt fördömande av veckans attack att religionsfriheten inte är något som staten Israel tummar på; fanatiker av det slag som tänder eld på kloster bör därför åtminstone i teorin räkna med en lika häftig respons som om de hade gett sig på en militärförläggning.

Praktiken är, åtminstone ännu, en annan sak. Med alla motsättningar i regionen och inom landet har det aldrig varit läge för regering eller militär att på allvar konfrontera de våldsbenägna bosättarna. Men frågan är om inte en omprioritering är av nöden. Som forskarna Daniel Byman och Natan Sachs i senaste numret av tidskriften Foreign Affairs: ”Bosättarextremism svärtar ner Israels namn och riskerar landets framtid.”

Daniel Braw