Paralympics genombrott

Paralympics har förändrat London. Och vi tittar på det för att det är en adrenalinfylld upplevelse, skriver Elisabeth Braw.

“Vet du vad jag verkligen önskar mig i julklapp?” frågade min son mig häromdagen. Mer lego, gissade jag – men nej. ”En rullstol.”

Min son är helt frisk. Sanningen att säga känner han inte ens några funktionshindrade personer. Men det har varit Paralympics, och eftersom han och hans syster fortfarande har sommarlov har de och min man varje dag promenerat till Trafalgar Square, där kommunen ställt upp en jätteskärm. Hela dagen visas Paralympics, och att titta är en behaglig upplevelse jämfört med trängseln framför skärmarna under det vanliga OS.

Arrangörerna låter besökarna dessutom pröva på olika handikappidrotter. Jag har sett otaliga unga, friska män storma fram i rullstolar. Mina barn har spelat rullstolstennis och rullstolsvolleyboll i många timmar, och är redan hängivna deltagare. Min son önskar sig nu alltså en rullstol. Ja, Paralympics har förändrat London. Och vi tittar på det för att det är en adrenalinfylld upplevelse. Behöver jag nämna rullstolsrygby?

När doktor Ludwig Guttmann 1948 ordnade den första tävlingen för handikappidrottare var deltagarna just vanliga, starka män som råkade sakna någon kroppsdel. Guttmanns idrottare var brittiska soldater som hade sårats i andra världskriget och skickats till Guttmanns sjukhus, Stoke Mandeville i södra England. Guttmann, en tysk jude och förlamningsspecialist som flytt till England, fortsatte att arrangera sina Stoke Mandeville-tävlingar i samband med OS, och 1952 fick de för första gången officiell OS-status.

Sedan dess har Paralympics, om vi ska vara riktigt ärliga, kanske hamnat lite i skymundan. Vi har tittat på det för att det är god ton, men riktigt intresserade har vi bara varit av OS. Det var före krigen i Irak och Afghanistan. En av många hemska aspekter i dessa krig är soldaternas fruktansvärda skador: minor exploderar under dem och bomber kastas på dem. Till skillnad från förr i tiden kan läkarna numera rädda dem.

20 sårade amerikanska soldater var med i årets Paralympics, bland dem en Navy Seal-soldat som fick hjärnskador när han träffades av en granat i Afghanistan. Denne soldat vid namn Chris Clemens tävlar nu i 100 och 200 meter. Kategori: cerebral pares.

Soldaternas inställning borde ge oss en tankeställare: trots att de inte längre kan gå eller se – på grund ett krig de själva måhända tycker är fel – har de inte blivit bittra. I stället har de med enorm entusiasm och ambition tacklat en ny utmaning: handikappidrott. Resten av oss, vi som klagar över små irritationer i vardagen, kan lära oss av dem.

De kan dessutom lära oss att handikapp är ett funktionshinder, men inte något verkligt hinder. Ja, nog vet jag att ingen skulle välja att vara handikappad. Men paralympicsidrottarnas energi och målmedvetenhet är medryckande och cool – så cool att min son önskar sig en rullstol i julklapp.

Elisabeth Braw
elisabeth.braw@gmail.com